Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1867, sida 2

sJamle herrn skall ej besvära er, men om dea unga damen vill komma er för nära, — hon har sina nycker, — så afspisa henne med besked. Fru Mahler kände sig ej väl till mods efter dessa meddelanden. Men vagnen stannade redan framför posthuset, och domherrn hade några ord att säga postiljonen. På de stationer, som han hade passerat från Warendorf, visste man ännu ingenting om en batalj; endast postiljonerna, som kört för henom, hade medfört underrättelsen derom. Sålunda hade den fortskaffats från station till station, men karlarne hade först kunnat omtala den, sedan han åter var borta; han hade öfver. allt endast uppehållit sig de få minuter, som erfordrades för att byta om hästar. Men i Paderborn måste han dröja längre. Af befolkningens lugna hållning hade han insett, att man här ännu ej visste något om ett fältslag. — Hör på min gubbe, sade han till postiljonen, — jag har lofvat dig en extra kronthaler, emedan du kört raskt. Du får två, om du inte yttrar ett ord till någon om den der bataljen. Men du får ingenting, om folket får höra ett ord derom. Du kan prata så mycket du vill sedan jag har rest. IHar du förstått mig? — Ja, ers nåd. Värdshusets kypare omgåfvo den elesanta, syrspända resvagnen. Posthuset i Paderborn var då för tiden äfven värdshus och ett af de bästa i Vestmklen. Aven postmästaren sjelf hade infunnit i Han kände domherrn, hvilken årligen mder en längre tid hade tagit in här,