IIon förmådde likväl beherrska sig och aftorka sina tårar. Med barnet på armen lemnade hon vid domherrns sida det lilla torftiga, ensliga huset. På den trånga gatan utanför syntes ej någon menniska, äfven de öfriga gatorna de passerade voro folktoma. Men framför posthuset voro en mängd menniskor församlade likasom i Miinster; de stodo i ängslig förväntan likasom der. — Postiljonen den krabaten har sqvallrat, sade domherrn. Det var äfven förhållandet. Mannen hade berättat om den förskräckliga kanonaden, som man hade hört genom jorden på trettio mils afstånd ända fram till Mänster, om den fasa, som öfverallt gripit befolkningen, och om processionen, som man hade föranstaltat i Telgte. Den bleka fasan grep äfven innevånarne i Warendorf, i hvarje hus dit underrättelsen nådde, och den flög som en löpeld genom staden. Ålyen här fanns knappt någon familj, som ej hade någon anhörig bland landtvärnet derborta vid krigsskådeplatsen. Underrättelsen hade utgått från posthuset; der fanns den resande, med hvilken den kommit; han var från Rhen, kanske ännu längre ifrån; han måste veta ännu mera. Derför hade alla skyndat dit. I det inre af posthuset stodo stadens honoratiores omkring postmästaren; alla fönster voro besatta; alla afvaktade domherrns återkomst. — Der kommer han! hörde domherrn dem ropa. Han uppgaf en ed, oaktadt sitt domherrekors.