— — — in i hennes rum, der hon inpackade sina få effekter. Domherrn tillsade emellertid värdinnan att ombesörja en bärare för koflerten, och hade derefter annat att uppgöra med henne. . — År frun skyldig er hyra eller något annat? — Endast hyran för sista månaden. Hon har alltid varit så ordentlig och flitig. — Men hon har ju ofta varit sjuk? — Då arbetade hon der hon låg, ehuru hon knappt orkade röra fingrarne. Det skar en i hjertat att se hur hon sträfvade. Jag har ofta tagit arbetet ifrån henne. Hon hade ej behöft släpa så, för postmästarens drog försorg om henne. Men hon ville inte stå i skuld hos någon. — Ja så, sade domherrn. — Se här, min fru, har ni er hyra. — Men det är ju tiodubbelt mot hvad frun är skyldig mig! — — Behåll det som ett minne af henne. — 0, jag skall aldrig glömma henne. Hon var så god och olycklig, och alltid nöjd med allting. Sakerna voro inpackade och bäraren kommen. Den unga frun med sitt barn på armen tog gråtande afsked af sin värdinna och sitt lilla rum. Hon sökte dölja sina tårar för domherrn och för folket på gatan, som de måste passera. — Gråt ut, min fru, sade domherrn till henne. — Ni har varit olycklig här, och derför blir afskedet tungt. I denna illa vrå, i ert ensliga rum, hade ni ett byst men medlidsamt vittne till er olycka. Ni skall nu lemna allt detta, derför blir pjertat för trångt och ögonen flöda öfver.