— Ja, vid landtvärnet. — Skref han till er från stridsplatsen? — Från Charleroi, som jag sade er, min fru, och omedelbart före en batalj, efter hvad han trodde. — Han har ju äfven skrifvit till er om min man? — Jag har redan sagt er att er man, en kapten Mahlberg, är hans kamrat. — Ingenting vidare? — Nej, ingenting. Frun frågade ej mera. Men domherrn såg huru hon sökte bekämpa sin ångest. Hvarför frågar hon efter sin man, tänkte han. — Hon kallade sig en förbryterska! Mot honom? Skall äfven Gisbertina kalla sig en förbryterska? — Åh, för raggen! utbrast han nästan högt. — Gisbertina! Henne träffar jag ju i Paderborn! Jag kommer dit med denna, — hm, med denna fremmande fru! Jag måste resa vidare med dem båda. Den stolta, förnäma Gisbertina, och denna öfvergifna Dido! Jag har begått ett lättsinnigt streck, och dertill på gamla dar. Det kommer sig af den välsignade godnjertenheten, som jagj så ofta försvurit. Men just i det, som menniskan mest försvär, återfaller hon oftast. Hvad är nu att göra? Han rörde sig oroligt hit och dit, melan svetten utbröt på hans panna — likasom frun betraktade honom frågande om något fattades honom. — Det är så varmt här inne, sade han. — Det är en qvalmig dag. (Forts.)