— Drag er tillbaka, mina herrar, sade postmästaren till de öfriga. De drogo sig tillbaka. — Ers nåd, sade han derefter till domherrn. — Ni ser här huru hela staden sväfvar i ångest för de sina, hvilka äro ute i kriget. Vet ni verkligen ingenting? — Jag vet verkligen ingenting, min hederlige postmästare, annat än att detta krig är en stor därskap. — En stor olycka, ers nåd! — — Däårskap är en olycka. Ni inse det inte ännu, men ni skola sedermera erfara det, derigenom att otack är verldens lön. Men det ges undantag, min käre postmästare. Ni skola snart nog få de sorgliga underrättelserna om slaget. Räck den stackars frun er hand, ty hon vill tacka er och säga er farväl. Emottag äfven min tack. Ni är en redlig man, ehuru ni kan vara en grobian till postmästare! Han tryckte den redlige mannens hand, och den unga frun ville derefter uttala sin tacksamhet. Men postmästaren afbröt: — Nej, nej. Det var ju en kristelig pligt! Det skall smärta min Theresa, att bon inte kan taga afsked af er. — Helsa henne tusenfallt och på det njertligaste från mig, sade frun. Hon hade ännu mycket mera på hjertat, men Johan hade återkommit. — Kör! ropade domherrn. — Adieu, postmästare! — Vagnen flög bort. Då de hunnit utom staden, kunde den unga frun ej längre hejda sin fråga. — Vet m af någon strid, herr domherre? — Jag kan åtminstone inte betvifla det. — Är er herr brorson vid armn?