— Fan anfäkta, hvad står nu på! Men han visste det. Hästarne voro förspända såsom han tillsagt postmästaren. Den gamle betjenten Johan stod bredvid vagnen. — Stig upp i vagnen, min fru, sade domherrn. — Du Johan går in och betalar samt skaffar mig en flaska vin och ett stycke bröd. Jag har inte ätit något ännu i dag. Här har du min börs. Johan gick med börsen. Domherrn hjelpte frun och barnet upp i vagnen, steg sjelf dit in, stängde dörren och fällde ned fönstren. — De stackars menniskorna, sade han åter halfhögt. Frun vid hans sida hörde det; hon hade sett de ängsliga fysiognomierna på gatan, och hon ville fråga sin beskyddare hvad detta betydde, men hon hade ej mod dertill. Men domherrn undgick likväl icke dem, som han hade önskat undandraga sig. Postmästaren visade sig vid vagnen, åtföjd af alla de herrar, som hade stått vid fönsterna. — Ers nåd kommer från Disseldorf? — Har inte min extrapostsedel sagt er det? — Men ni kommer kanske ännu längre ifrån, — kanske trån krigsskådeplatsen? — Herre, tror ni att jag rymt derifrån och hit? — Men ni har väl några underrättelser om slaget? — Jag vet inte af något slag. — Men herr domherrn har ju sjelf hört det, sade en af herrarne, — på andra sidan om Minster. Postiljonerna hafva berättat det. — Postiljonerna äro narrar, vindböjtlar!