Domherrn) Historisk roman af J. H. Pemme. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) — Men jag är en förbry erska, min herre! utbrast damen. Han betraktade henne och såg henne djupt in i ögonen; han såg skuld och olycka derinne. — Min fru, sade han och ljudet af hans röst var allvarligt, nästan strängt, men likväl mildt och välvilligt. Min fru, den brottslige behöfver försoning med sig sjelf, med Gud, med verlden. Derjemte behöfver han en stor, kraftig upprättelse. Jag ser på er, min fru, att hvad ni förbrutit har djupt nedtryckt er. Ni kan upprättas endast genom fremmande hjelp. Det hjerta, till hvilket jag för er, skall upprätta er. Förtro er dertill. Min förträffliga Karolina skall då inse, om och hvad jag vidare bör erfara om er. Kom nu. Han steg upp. Hon reste sig äfven. IIon var ense med sig sjelt, men hon måste gråta ut. Han tog hennes hand och tryckte den hjertligt. : Hon ville kyssa hans. — Nej, nej, min fru, sade han. — Tag ert barn, och låt oss packa in edra saker. Hon tog sitt barn, hvarefter de gingo ) Forts. fr. n:o 235.