Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 3

1ATCAUTUG1 ER Åd vt 14911 NAUHHNUMILI. Pater Cyrillo. En märkvärdig sömngångare. Ibland besynnerliga menniskor i sitt slag var lenne Cyrillo. Född i Padua och såsom vaken nycket berömd för fromhet, gudsfruktan och redighet, behöll han såsom sofvande ej alltid samma zoda rykte, emedan han, när tillfälle gass, stal, röfsade och plundrade. Det första må rdiga man känner af Cyrillos sömnförrättningar tilldrog sig under det han gick skolan. Ilans läromästare hade en gång förelagt honom att utarbeta något skriftligen, hvilket Cyrillo, som le mera ilit än snille, fann vara ver sin förmåga. Bedrörvad häröfper, och af fruktan för läromästarens stränghet, gick han till ngs ganska nedslagen och orolig; men då han om morgonen vaknade, fann han, till sin stora förundran, hela arbetet färdigt liggande på bordet, skrifvet med hans egen hand. Han underrättade sin läromästare om denna händelse och uppvisade let skrifna. Läromästaren blef lika förvånad och beslöt att nästa dag försöka honom med ett ämne, som var ännu vidlyftigare act ashandla, och att jelf bli på vakt hos honom sedan han gått till sängs. Detta skedde. Cyrillo lade sig mycket orolig, men började snart sofva ganska hårdt. Efter ungefärligen en timmas förlopp stod han upp, tände sitt ljus, satte sig ned och fullbordade sitt arbete under en oafbruten sömn. Då Cyrillo uppnådde sina manliga år, blef han trumpen och melankolisk till sinnes. Han fattade då det beslut ait öfvergifva verlden och bli munk. Danad att föra en sträng och återhällsam lefnad, fann han deruti sin enda förnöjelse och gjorde ven sina klosterbröder stundeligen föreställnincar och påminnelser om deras skyldigheter. Men det dröjde ej länge innan Cyrillo, genom sina sömnvandringar och sitt uppförande om nätterna, örsvagade den aktning man fattat för honom. En afton, då han blef noga observerad, tilldrog sig följande: Isan hade, sittande i en stol, fallit i sömn. Sedan han der en timme hållit sig stilla, vände han sig om i en ställning, som om han lurade på något och började hjertligt,skratta; gjorde åtbörder såsom åt någon med hvilken han talade, ände sig derpå till den som stod närmast och gjorde tecken med fingrarna som ville han ha snus, och då han ej fick något, tog han upp sin egen dosa, som var tom, och skrapade den inuti. Derefter presenterade han den åt de närstående mycket höflist, men syntes härunder ganska misstänksam. Ändtligen, utan någon begriplig orsak, började han att utfara i de hårdaste eder och förbannelser, som så se äckte och förargade munkarne, att de gingo ifrån honom. Det hade dock kunnat bära sig, om Cyrillo ej drifvit sin sömnvandring till missgerningar. En natt såg man honom gå upp till altaret och söka mycket noga i en liten gömma der bredvid. Man förmodade att han hade i sinnet att stjäla auldiatet. som der plägade förvaras, men som af en händelse den dagen var bortskickadt för att rengöras. Då detta slog honom felt, visade han sig mycket förbittrad. Han tycktes vara förtretad att nödgas tomhändt nda om till sitt rum; tog derpå en af messkl ningarna, och då han fann att han kunde bär ännu mer, lade han ett par klädningar till ofvanpå. Sålunda belastad med klader, smög han sig bort till sitt rum med en uppsyn, som utmärkte förskräckelse. Ilan gömde de stulna sakerna under sin madrass med stor sorgfällighet och lade sig derpå att sofva. Vid uppvaknandet var han förundrad öfver bäddens upphöjning; men ännu större blef hans bestörtning, när han fann den mäångd leläder, som der voro sammanpackade. Då hans ordensbröder wuderrättade honom om förloppet, blef han ganska harmsen och bedröfvad. Ilans sista anslag var dock grölre än alla de andra. Det hände sis att ow rikt fruntimmer, som länge varit en välgörarinna emot klostret, blef död och, efter sin önskan, begrafven i klostret uti ett hvalfy som hon låtit inrätta. Hon var svept och äfven prydd med juvelamycken. lIGSIUHIUeten vid henucs likbegångelsö var stor, och nder denna socgliga akt syntes ingen mera rörd i crillo. Men huru stor blef allas bestörtning, då man nästa dag såg hvalsvet 2 uppbrutet, den döda kroppen omvriden, fingrarna, hvarpå suto några ringar, a fskurna, och de öfriga smyckena äfven borttagna. Håren reste sig på allas hufvuden ölver en så afskyvärd gerning; och Cyrillo var en af de ifrisaste att döma densamma. Likväl, då han en stund derefter händelsevis kom att lyfta på sin madrass, fann han sig vara den, som begått denna ohyggliga plundring. Man fick snart kunskap härom, och efter klosterbrödernas enstämmiga begäran måste han lemna deras samfund. Ian gick sedermera uti ett annat kloster, hvarest priorn hvarje afton lät ti iga hans rum. Sålunda satt ur stånd att vandra omkring och stjäla, tillbragte han sin öfriga tid i stillhet och gudsfruktan. (lllustr. Tid:ng).