Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 3

Blandade ämnen. Kardinal Antonelli. I ett spirituellt bref i Posttidningen om den ,sednaste kanonisationen i Rom-, sk vifvet af artisten grere von Rosen, skillras anblicken ar den ryktbare kardinalen Antonelli på följande sätt: Det är han! hviskades rundt omkring; och händerna att peka, och blickarne att söka. Mina ögon följde de andras rigtning och de föllo på ett högburet, präktigt, karakteristiskt hufvud, ett sådant, hvars första anblick I måste anslå äfven den miust uppmärksamme och som man aldrig glömmer sedan man en gång sett det. Detta hufvud var statssekreteraren, kar dinal Antonellis. I Sverge gör man sig, jag vet ej just af hvad anledning, i allmänhet en temligen egendomlig för ställning om den påflige p mierministern, och jag vet för min del folk, som antagit japanesiska dogmen om sjalarandrin gen blott för tillfredsställelsen att i honom så igenkänna en återuphstånden Dubois, eller on annan likartad personlighet. IIans moral må Vår Herre bedöma, — och efterverlden hans politik; men hvad åter hans yttre beträflar, så fordras sannerligen ingen öfverdrifven skarp ynthet, för att öfvertyga sig om, att för tjugu år sedan måste det hafva varit bildskönt. ÅÄnnu vid fyllda femtio år har han ett par ögon, hvilkas motstycken väl aldrig blixtrat under ett purpurbrätte: ett par korpsvarta ögon, med långa mot tinningarne lätt uppdragna ögonlock, ett par ögon, som kunna på samma sång synas ljungande och: kalla, stränga och sinnliga, gnistrande och matta, hnstetande och fängslande: ett par underbara! ögon, sådana jag blott två gånger förr i mitt lif sett dem, den första gången i London på ett qvinnoporträtt af v. Dyck, den andra i Alexandria på en fängslad cobra capello. Pannan, som är hög, fyrkantig, slät, sprwger djerr upp frå fint tecknade ögonbryn, hvilka tyc förena sig öfver den raka, plastiska kraftig vid roten, sm. och böjt Ä ligt inåt mot spetsen. Munnen, det enda fula dra get i det eljest så vackra, spirituella ansigtet, ä bred, spotsk, sinnlig, med tjocka, de läppar, en mun sådan som Mirabea vlliy Dantones, en mun, hvilk en, i fall den ryktbare kardinalen, som rla chr m håller för en, abbe mondain-, lefvat på Leo X:s tid, säkerligen skulle hafva afhållit honom från att god underskrifva det fatala beslutet. som Törbjuder katholska presterskapet att nyttja skägg. P IX. Såsom motstycke framstår i samma bref följande teckning af påfven Pius IX: --— — Uti allt detta färgskiftande virrvarr sökte och följde mina blickar blott det ädla, silfverhrita hufvud, hvilket Försynen belastat med. ett större qvantum pröfningar, än måhända något bland alla dem, hvilka hittills blifvit kallade att sargas under tiarens tyngd. Född protestant, borde jag sörst och sist protestera emot alla kan onisationer, allt klassisierande inom saligheten: borde betrakta begäret att till medlare mellan Gud och menniskor utkora sådana bland våra likar, hvilk trots ständiga frestelser, strider och lidanden kats framhärda i sin tro och i utöfvandet af alla kristliga dygder, såsom en vårt upplyst tidelie rf ovärdig vidskepelse, och såsom otillbö att i nådens rike ställa dessa utvalda uti kre närmast gudomen, afskilda från mängden at öfriga, hvilka icke syndat, måhända blott af brist på tillsalle. Ja, de ycka — och det gör jag nog också, i sar t hvardagslag; — men, Gud förlåte mig det, när jag såg denne gamle på sin tvåtusenåriga iron. ett föremål för en snart sagdt gudomlig vördnad, och jag tillika såg saktmodet och den osminkade flärdlösbeten lysa fram ur hvarje hans drag, då jag såg den intelligenta, ännu knappt fårade pannan, den fridfulla, milda blicken, den vänligt leende munnen, och mindes så alla under en tjugutvåårig pröfningstid utståndna förföljelser, förödmjukelser och lidanden, — oe föreföll det mig som om jag, i detta ögonblick, denne sjuttioårings ansigte lärt mera af hvad sann kristlig tro, Imjukhet och tillförsigt betyda, än i hela d:r Martini Eutheri, med lufvar och handplagg, i de lill-katekes. —— —— — Ett ohsöfvats mot en ung och o Wien. Hon hade till en n varit anställd såsom korist, men gjorde snart uppseende genom sin verkligen blända skönhet och fick smärre roller tilldelade, hvilka hon utt belåtenhet. En dag var hon plötsligen spårnen, och man erfor efteråt, att hon rest ot nidingsdåd har nyligen sörkt skådespelerska i el för en ..adelig f i hvilken hade ingenting mindre än hederliga atsig ter med flickan. IIOn ilydde efter denna upptäckt, I men förföljdes af bedragaren, som upphann henne si Strassburg. Då hon, vid deras sammanträfiande, I hotade att låta häkta honom, sramtog ban hastigt ien flaska med vitriololja-Åsom han hållit i beredi skap, och kastade dess innehåll i ansigtet på den arma flickan, med den påföljd, att hon förlorade synen på begge ögonen och att hennes förut så intagande ansigte förvandlades till ett enda, obyggligt hörännsär. Den olyckliga blef, på sin egen begäran, förd till Wien, der hon, intagen på ett lasarett, dog efter 11 dagars för rliga plågor. I Mördaren, som fordom varit kontorist hos den bekante Mircs, blef häktad. i Kejsar Soufouque af Haiti. Följande kaI raktersdrag ur nämnde, nyligen aflidne exkejsares lif. meddelas i en skrift at Paul Dhorm I Man hade upptäckt en sammansvä g mot kejsarens lif. En af auförar: en ung man, uppfostrad i Frankrike och är kommnien i saken genom sin kärlek till bufvudmannen UIiiets dotser — blef framförd för den N hvilken hade gilvit befallning att hia skjuta henom. Ah, sade gande vrede, som kommer 52 locka er! Nåväl! Ni åd la eder li bar lå an Europa sor att för