Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 2

förbund med Frankrike, hvarom vissa tyska blad i Wien firt ett ganska öppet språk. Lägger man dertill den växande oppositionen i Böhmen, så talar allting derför, att. kejsaren af Österrike närmar sig Tyskland. De rykten, som på samma gång anföras från Frankrike, rörande en seger för fredspolitikens vänner, vinna härigenom en särskild betydelse. I sjelfva verket har man ej heller kunnat finna vissa fransyska tidningars häftiga krigsrop mot Tyskland annat än högligen oberättigade. Det är verkligen en Tysklands egen sak, om det vill konsolidera sig, och Frankrikes inblandning deri må med skäl af alla tyska patrioter tillbakavisas. Ty Frankrike har, för sin egen trygghets skull, ingenting att frukta af ett starkt Tyskland. Men hvad det förra landet förlorar, d. ä. sin öfverlägsenhet, sin herrskarcroll, det är detta, som synes många fransmän påkostande. Tyskland har icke Frankrikes trygga geografiska läge. Under det att det sednare landet har sin rygg och sin slanker väl skyddade, — då vi ej tala om Spanien — så ligger Tyskland midt emellan det mäktiga Frankrike å ena och Ryssland å andra sidan. Här är fråga om de tre stora folkstammarne: den romaniska, den slaviska och den germaniska. Den sistnämnda har det farliga läget mellan de båda öfriga, och för att kunna intaga en trygg ställning i detta läge, fordras det att Tyskland är enigt och starkt. Sträfvandena till detta mål äro alltså från tyska folkets sida tullt berättigade, och vi tro äfven det saken är af största betydelse för Europas kultur och samhällslif. Med ett så förenadt Tyskland äro vänskap och bundsförvandtskap från de skandinaiska folkens sida de enda naturliga; det är en gammal föreställning, som vi här upprepa. Dermed är dock ingalurda sagdt, att vi böra inträda omedelbart i någon allians med Tyskland, ty dertill är ännu ganska god tid. Men det är en framtid, som Vi, under våra politiska förhandlingar, aldrig böra lemna ur sigte. Den som, i likhet med oss, afskyr kriget, betraktande det såsom en gudlös yttring af menniskors dåligaste lidelser och såsom en fasa och skam för menskligheten, kan ej annat än med glädje helsa det fredssymptom, hvarom fråga är, ehuru visserligen icke alltför stora förhoppningar böra ännu dervid fästas. Både den grekiska och den romerska frågan äro ännu olösta; men i den sednare torde kejsal Napoleon nödgas göra koncessioner, som beröfva denna tvist sin största fara; hvad den förra åter angår, torde Rysslands ,,indisposition — att tala med grefve Bis marck — vara en anledning att hoppas åtminstone ett uppskof med öppna siendtligheter. I alla händelser hafva vi ej dera något att frukta, ty i den striden läre väl ej ens den argaste krigs-politiker viljinblanda oss. Europas folk hafva verkligen annat at göra, än att slå ihjäl hvarandra. Lyck ligt derföre, om sakerna kunde så ordnas som de se ut att blifva, ty dermed vor verkligen ett jemnvigtssystem infördt, vid: sannare och fastare än det som förr så benämndes. Kunna?de stora hufvudstam marne af Europas folk först sammanslut: sig hvar och en för sig, så borde det e vara omöjligt att i en framtid åstadkom ma ett förbund emellan alla sjelfständigg stater, som upphäfde lockelserna till krig dem emellan. Vi inse nemligen icke hvar före icke Europa skall kunna, likasom Nord amerika, i en framtid bilda ett statsför bund af Förenta Stater.