Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 2

om och vill derför vara kort. Ni är ju gift med regeringsrådet Mahlberg? Damen förmådde ej mera; hon betraktade honom frågande, nästan åter förskräckt. — Medför ni några underrättelser från honom? sade hon slutligen. — Är ni hans maka, min fru? — Ja, min herre. — Jag har inga underrättelser om honom. Jag kommer äfven, så vidt jag vet, ej med något uppdrag från honom, vare sig direkt eller indirekt. Men — känner ni namnet von Aschen, min fru? — Nej, min herre. — Hm, sade domherrn för sig sjelf, — hvarje barn känner det således icke, som herr Feldman påstod. Han fortfor till damen: — Jag är domherrn von Aschen, min fru. Postmästare Feldman här kan ansvara för mig. En min anförvandt skickar mig till er; ni känner honom ej, emedan ni icke ens känner vårt namn. Han tillhör den preussiska armen vid Charleroi. Han skrifver derifrån till mig — — Den unga frun spratt till och blef dödsblek. — Han skrifver till er om min man? — Iute ett ord, min fru. Han tillskrifver mig endast om er, och att ni är gift med en af hans kamrater, en kapten Mahlberg. Ej ett ord vidare om honom. Men om er skrifver han att ni är olycklig, och att jag skall uppsöka er samt draga försorg om er och ert barn. Damen hade betäckt sitt bleka ansigte med sina händer, medan han talade. Plötsligt utbrast hon: — Skrifver han äfven om mitt barn?