Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 2

Hon betraktade honom frågande. Hans raska, otvungna sätt hade mildrat hennes första räddhäga. Godlyntheten i hans ansigte bidrog att skingra den. Men misstroget och tviflande betraktade hon den besynnerlige fremlingen. Domherrn tycktes föga bekymra sig derom. Att emottagas med misstroende hade sedan gårdagea händt honom flera gånger. Men han ville så fort som möjligt vinna den arma olyckliga fruns förtroende. — Min fru, sade han, — postmästare Feldman har fört mig hit till er. Hon betraktade honom ännu mera frågande. Han gjorde henne emellertid endast frågor. — Ni heter ju Agatha Fabrner, min fru? — Ja, min herre, svarade hon tveksamt. — Ni har bott bär omkring ett och ett qvarts år? — Ja, ungefär så länge. — Kom ni hit direkte från Minden? Hon besinnade sig innan hon svarade. — Ja, sade hon derefter. — Jag sjuknade här och stannade derför qvar. Jag vet det. Ingen af edra anhöriga känner er nuvarande vistelseort? — Ingen. — Besynnerligt! Domherrn afbiröt sitt samtal med henne. Han öfvertänkte huru hans brorsson Gisbert hade fått veta att den unga frun fanns här, eller att underrättelser om henne kunde fås här. Han fortfor: — Min fru, jag har temmeligen brådt