Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1867, sida 2

Postmästaren betraktade honom misstroget. Domherrn varseblef det. — Ser jag ut som en spetsbof? frågade han äfven här. — Atminstone som en man, hvilken jag inte känner, svarade den barske westsalern. — Ni vet således något om detta fruntimmer? — Ingenting, som jag kan meddela en obekant. — Det vore raggen — — En skrifvare inträdde i rummet för att lemna postmästaren ett papper till underskrift. Det var domherrns extrapostsedel. Postmästaren tycktes blifva öfverraskad, sedan han kastat en blick på papperet. — 3 ni herr domherrn von Aschen? — Ja. — Hvarför sade inte ers nåd det straxt. sog Pomhern von Aschen är ingen spetsof. — Det vet jag äfven. — Men hvarje barn i Westfalen känner honom som en ädel, mild herre, som alltid har ett öppet öra och en öppen hand för nöd och elände, och som endast — — : — Hm, min herre, ni behöfver inte heller komplimentera mig. Hvar är frun, efter hvilken jag frågade? — Hon är här. — Låt någon följa mig till henne. — Jag skall sjelf följa ers nåd. — Kom då. Domherrn hade brådtom, och postmästaren var genast färdig. De gingo. Från