Domherrn.) Historisk roman af J. H. Te m m e. (Ötversättning af Sigfrid Nyberg.) — Stackars gosse! Han anar döden. Och denna aning bedrar sällan i fält, omedelbart före en batalj. Det är en gammal historia. I förrgår skref han, i dag strida de. Kanske befinner han sig redan i detta ögonblick bland de döda! Då vore allt slut, det ädla hjertat hade kämpat ut! O, det vore bättre för honom, än om han ännu lefvande låg bland de döda, öfvergifven, stympad, med de blödande såren, ensam med smärtans förtviflan, den dubbla smärtans, det krossade hjertats sår. Arme, arme gosse! Och hon jagade honom till döden! Och — — Ur kuvertet, i hvilket brefvet låg, hade han framtagit ett andra papper. Han tog det i handen och betraktade det länge. — Hans testamente! Om jag skulle läsa det? Han önskade ju det. Och hvarför skulle jag icke göra det! Han öppnade testamentet och genomläste det långsamt för sig sjelf. Tårar fyllde åter hans ögon, och han såg nästan högtidlig ut. Han lade brefvet och testamentet åter i kuvertet, hvilket han stoppade i sin bröstficka. y Forts fr. n:o 233.