Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1867, sida 2

mera vet jag egentligen icke sjelf. IIon måste dock, enligt all sannolikhet, befinna sig i nöd och vara mycket olycklig, troligtvis med ett barn. Min bön är nu att du uppsöker henne och, då du funnit henne, åtager dig henno samt för henne till ett godt ställe och drager försorg om henne och hennes barn. Jag vet ej hvar hon vistas, Du erfar det antingen af hennes moder, en enkefru krigsrådinnan. Fahrner i Wesel, eller, om inte hellerhon vet det, af postmästare Feldman ä Warendorf, den bekanta lilla staden Mi trakten af Minster. Jag öfverlemnar åt ditt ädla hjerta, käre onkel, allt av nat rörande den stackars frun och beb7,fver väl knappt tillägga att skyndsamyet är nödvändig. Och nu, min käre dyre onkel Florens, emottag mitt farväl så vänligt och hjertligt som vore det mit sista, jemte mina tacksägelser för all den kärlek du bevisat mig från mina tidigaste barnaår, samt äkcen min hön om förlåtelse för den sorg, som jag tyvärr så ofta beredt dig. Heisa Gisbertina och säg henne — — men lef väl. Min sista tanke skall vara du och hon. Din Gisbert. Domherrn hade uppläst detta bref halfhögt, likasom det andra. Då han kom till slutorden darrade hans röst, och ur hans ögon föllo tårar på papperet. (Forts.) Ur ER la AA