Det var början till den förfärliga striden, denna vilda, blodiga, mördande slagtning, som från den femtonde till den adertonde Juni år 1815 utkämpades från Charleroi till Belle-Alliance mellan fransmännen å den ena och tyskar samt engelsmän å den andra sidan, och efter hvilken hundratusen sårade eller dödade menniskor betäckte den blodiga marken. Tidigt vid daggryningen den femtonde hade Napoleon plötsligt angripit det preussiska avantgardet vid Charleroi; den första striden började. Det var kanonernas dunder, som man på ett afstånd at öfver tjugofem mil hörde på de westfaliska hedarne, fortplantadt genom den skälfvande marken. Denna den första dagens strid blef ej afgörande. Preussarne tillbakaträngdes af Napoleon ända till Fleurus, men kejsarens plan att framtränga öfver Fleurus och hindra preussarnes och engelsmännens förening, samt kunna kasta sig öfver Blächers corps, standade mot det envisa motståndet af detta preussiska avantgarde nader Ziethen, Natten tvang till vapenhvila, Den följande dagen, den sextonde Juni, var desto blodigare och olyckligare för preussarne; det var slagtningen vid Ligny, som kostade dem omkring tjugotusen man. Den sjuttonde egde ingen strid rum. Den ädertonde utkämpades den afgörande slagtningen vid Waterloo eller BelleAlliance, som tillintetgjorde den fransyska hären och Napoleons lycka. Domherrn hade bhfvit lika blek som qvinnorna, hvilka stodo bredvid honom. — Mord! Brodermord! utropade han. — Och hvarför, hvarför?