Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1867, sida 3

-ser på ett främmande språk, så gif mig er urnycrskell Vid deserten hade de båda damernas munr I terhet stigit till sin högsta höjd och de skrattade I dubbelt så starkt som förut. Under en liten paus äger då Bismarck ganska lugnt till sin granne: Dohd man to azleck! (,,Låna mig er urnyckell:) tl Ilans granne lemnar honom då sin urnyckel. De -I båda unga damerna, som nu trodde att de båda herrarne -kunde lithauiska, voro nära att svimma slaf förvåning, och så snart de hade återvunnit sin -I fattning, lemnade de i största hast bordet, rodh I nande af blygsel och till stort åtlöje för de qvar: blifvande. En berest man. Nästan alla omnibuskonduktörerne i Paris, isynnerhet de på linien Barritre 1 du Throne—Palais Royal, hafva sedan flera år tillbaka blifvit vana vid en passagerare, en liten gråhårig gubbe med lifligt utseende och plirande ögon, hvilken bokstafligen tillbringat halfva sin lefnad i omnibus. Denne excentriske individ steg hvarje morgon kl. 7 in i den första omnibus, som for förbi det hus, der han bodde. Han for alltid först till Palais Royal och sedan än hit och än dit. Till sin frukost behöfde han en half och till sin middag en hel timme. Hela den återstående delen af dagen tillbringade han i omnibusarne och Jalltid skaffade han sig i rättan tid plats i den sista omnibusen, som på qvällarne går från Palais Royal till Barrire du Throne. Så ofta han kunde satte han sig i ett hörn närmast dörren så att han obehindradt kunde prata med konduktören, och visade synbar missbelåtenhet, om han ej kunde erhålla denna plats. När han steg in i omnibusarne frågade han alltid efter en s. k. correspondence i. e, d. v. s. en biljett, hvars egare har rättighet att på den fara fritt i hvilken omnibus som helst si hela Paris — ehuru han sällan begagnade någon sådan. Han brukade alltid stoppa biljetten i västfickan, och betala för nåsta resa vid hvarje hästombyte. För fyra dagar sedan, när han intagit sin middag i en tredje klassens restauration vid Rue Villedo, som han alltid besökte, bad han kyparen om tillåtelse att få sofva litet, men bad honom enträget att väcka sig om en halftimme, emedan han måste följa med omnibusen till Batignolles. När kyparen, hos hvilken punktligheten I blifvit en vana, kom för att väcka honom, skakade han förgäfves i hans skuldror. Den lille gubben var död! — Den tillkallade läkaren förklarade i sin attest, att han dött af blodslag! — En så gammalomnibus-resandes hemvist var ej svårt att finna ! — Man erfor sedermera att han var en Nantesare, d hvilken blifvit litet ,,vriden af glädje, när han oförmodadt blef egare af en betydlig förmögenhet. Han hade den fixa iden, att han var af Gud utssedd till omnibusarnes hemliga kontrollör, hvars skyldighet var att oupphörligt räkna passagerarnes antal, för att hindra konduktörerna att begå några bedrägerier. I en af hans lådor fann man ej mindre än 1,500 omnibusbiljetter, omsorgsfullt sorterade och inlagda. j r En spansk tjenare. Uti Gautier och Sirandins Voyage en Espagne berättas följande karakteristiska scen ur lifvet i Spanien: ln fransk resande sökte sig en spansk tjenare. Det anmälte sig en. ,Hvad heter du? frågade han honom. Tjenaren anmärkte, att han ej sade du till fransmannen och ej tyckte om ett så förtroligt tilltal. ,Hvad heter ni då? frågade den resande och fick till svar: ,Don Benito Juan de Dios Domingo Mendieta de Alfennate y Cazoio y Orosco y Benavidez. Fransmannen menar, att han, ifall tjenaren ej upptog det illa, kunde förkorta detta namn, och denne gick in på att han skulle kalla honom Benito Juan de Dios Domingo Mendieta de Alfennate. Efter det han hade fått veta att personen var från Biscaya och hade öfverenskommit med honom om att gifva honom begärda 2 silfverpenningar (piecettis) om dagen och att han fick aftnarne fria för sina egna affärer, tog han genast tjenarens verksamhet i anspråk, i det han ur en kappsäck uppdrog ett par stöflar och sade: ,,Borsta dessa stöflar! — , Hvad behagas? frågade Don Benito etc. , Jag säger, borsta dessa stöflar! Jag skulle tro att det är tydligt nog sagdt! — ,Jag har förstått er fullkomligt väl, min herr främling; men jag kan icke dölja för er, att jag finner er begäran högst besynnerlig. Vet ni till hvem ni talar? — ,, Till min tjenare, skulle jag tro, svarade fransmannen. — , Till er tjenare... Jag är en ättling af Pelagius, jag är af lika så hög adel som konungen, ja måbända at ännu äldre adel, och hvilket blod tror ni flyter i mina ådror? Åkta, rent biscayiskt! Ni känner visst icke traditionen hos vårt folk, som säger, att det biscayiska blodet skiftar i blått, för det att det icke är blandadt såsom alla andra dödligas. — Fransmannen nödgades erkänna sin okunnighet, men förklarade tillika för den högadliga ättlingen af Pelaguis, att han ej behöfde honom, om han ej ville borsta hans stöflar. — , Nåh, låt gå l sade tjenaren. ,Ni intresserar mig och derför vill jag afstå något af min värdighet; jag borstar den högra stöflen och ni den venstra. Fransmannen tyckte att han nog kunde gå litet längre och borsta båda; — men det kunde han omöjligt: derigenom skulle han förlora sitt goda namn. Förgäfves föreställde fransmannen honom att han godt kunde tåla vid att förlora något deraf. Don Benito etc. försäkrade att han nog tålte skämt, men ville ej att det skulle gå för långt. Han ville tala allvarsamt med fransmannen. Denne var såsom främling obekant med landets seder och bruk. I Spanien är ingen spanior någon annans tjenare; hvad han såsom främling benämde en tjenare, var här en vän, en medhjelpare, som bevisade en annan en tjenst. Han kunde derföre ej göra honom den äran att arbeta för honom, så vida han ej arbetade med. Han hade kommit till honom, emedan han hade hört att han var i förlägenhet, och nu ville han gifva honom ett godt råd: fransmannen skulle ej vara så styf till sinnet, utan emottaga den hjelp han kunde få. ,Jag tager, slutade han moralen, ,,den ena stöflen och ni den andra, och så börja vi vårt arbete. Det är hvad vi här i Spanien förstå med tjenst. Fransmannen fann gig i det oundvikliga och båda började borsta, men då de hade börjat, utropade Don Benito tragiskt: ,, Hvad skulle mina förfåder säga, om de sågo mig stå och borsta på edra stöflar? Afliden suverän, Franska posten från vestra Afrika har medfört underrättelse om, att derravarande infödingar och europger blifvit befriade från ett af sina värsta plågoris. Chefen Mabba är död, I Europa är detta namn för de fleste fullkomligt fremmande, men för invånarne i de länder, hvilka gränsa till de franska och engelska områdena i Senegambien, har det under de sednaste sox åren haft en fruktansvärd klang. År 1861 var Mabba en obetydlig chef i konungariket Baddiboo. Han var mohamedan och ärelysten och afyaktade endast ett passande tillfälle för att visa sig i sin rätta dager, Nyssnämnde år ansåg han rätta ögonblicket vara jöne, Tlan gjorde uppror mot konungen, segrade, mördade sin förre suverän och intog den lediga thronen. Som han på samma gång var varmt tillgifven Islam och i hög grad blodtörstig, utbredde han sin lära med eld och svärd och dödade alla dem af sina undersäter, hvilka jcke ville raka sina hufvuden och svärja på Koran, Han var så lycklig i sitt utrotningskrig mot negrerna och had å Så Väl befästat gitt öfver dem, att han år 1566 hade den djerfhe att göra ett infall på det britiska området vid Gambia. Men nu mötte han motstånd. Guvernören, öfverste d:Ärcy, mötte de vilda horderna och dref dem tillbaka med stor manspillan. Då han sålunda haft nog af engelsmännen, beslöt Mabba försöka sig på fransmännen. I sistlidne December samlade haf 4,000 man och lyckades kringränna en trupp af 300 franska soldafer. Åt hela antalet undkommo endast nio, för att berätta hura förfärligt deras kamrater blifvit massakrerade. Sednaste underrättelser gifva nu vid handen att denne grymme despat blifvit tillfångatagen i en batalj af Joliffe, konung i Sein, och att man på honom tillämpat samma behandlingssätt, som han så ofta användt mot andra. Sedan konungen låtit afslå hang händer och hufvud, sände han dessa som en trofe till guvernören i franska kolonien vid Senegal. Det är konstateradt. att Mabba under sin sexåriga regering gjorde af med 20,000 negrer, under förevändning af att utbreda sin religion. Huru många af dessa 20,000 slagtades och svältes ihjel, eller huru många stulos från hus och hem och såldes till slafvar, kan man deremot icke komma underfund med. Sedan tyrannen nu är borta, har man ett svagt hopp om att fred och lycka åter skola börja att blomstra i de distrikter, hvilka han hemsökt — —— —— landelsunderrättelser.