Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1867, sida 2

bringar mig nu den första underrättelsen sedan dess från min dotter. Hvad vet ni om henne? Damen uttalade de sista orden ängsligt frågande. Domherrn hade afhört henne tigande — Intet, svarade han. O Uen något måste ni veta, min herre! — Jag har endast fått i uppdrag att efterhöra henne och hjelpa henne, om hon befinner sig i nöd. DÖ Af hvem? — Af någon, som ni inte känner. — Men som känner mitt barn? — Iika så litet som jag. Farväl, min fru. Damen dolde sitt ansigte gråtande. Domherrn stannade. — Min fru, då jag erhåller någon underrättelse om er dotter, skall jag meddela er det. — O, min herre, hvad jag är tacksam derför ! — Hum, sade domherrn medan han återvände till posthuset, — det ligger en gåta under det här. Är denna gåta ett brott? Raggen i detta krig! Också gossen Gisbert! Och Gisbertina! Hans hästar stodo i ordning. Han fortsatte resan under natten jemte sin gamle betjent. Han slumrade några timmar, och då han vaknade hade solen just nyss gått upp. bslan befann sig midt på en af dessa vidsträckta, enformiga hedar, genom hvilka den redan af kejsar Napoleon anlagda stora chaussten går från Wesel till Miinster, och vidare fortlöper. Solen hade uppgått på den klaraste, fullkomligt molnsria himmel. Hon stod