Man hade i sjelfva verket redan länge väntat dem derinne. Men då de nu ändtligen kommo, slögo alla dem till mötes, stora och små, männen och flickorna, och den gamle herrn, som för deras skull i dag så länge uppskjutit sin mältid, smålog ej kallast mot dem och hälsade dem med de icke minst hjertliga lyckönskningarne. Rästan oskiljaktiga hängde Margaretha och Bertha vid Janes hals, och alla tre utgjöto rikliga glädjetårar, tilldess farfadern gjorde slut på saken, i det han sade: — Nej, nu är det nog, ni barnsliga flickor! Tro ni, att vi gamle lefya endast af månsken, kyssar och glädjetårar, såsom ni? — Låt oss således komma till slutet, Simon Marcus, jag sitter i dag mellan dig och din dotter, och de andre må söka sig de platser, som tillhöra dem. Och nu, Ernst, min son, gör din skyldighet som värd och låt mig ej längre försmäkta, ty jag är halfdöd af hunger och törst. Dagen har varit en smula lång och svår för mig gamle man; men nu vill jag också njuta min fristund. Då den gamle herrn tvenne timmar sednare farit till staden med Simon Marcus, som bodde hos honom, förde Reinhold Jane till hennes lilla hus, ledsagade till trädgårdsmästarebostället af de båda systrarna. Härifrån gingo de ensamme, och denna gång skredo de ännu långsammare än förr framåt, icke gifvande akt på, att den gyllene bäten på himlen redan längesedan inlupit i sin fjerran hamn. Men då de slutligen framkommit och Reinhold nu likväl måste sätta ringklockan i rörelse, skedde detta så häftigt, att den högre än någonsin lät sin metallklang skalla genom hela huset. Ögonblickligen hördes Reberkas steg på trappan, opli denna gång rörde hon sina gamla ben snabbare än vanligt, Men sedan hon öppnat dörren och såg de båda af lycka strålande ansigtena, klart belysta af hennes lampa, utropade hon förskräckt och med vidt uppspärrade ögon: — Nättvise Gud! Hvad har händt? Med ett sådant ansigte har jag ju ännu aldfig sett mitt barn! — Det tror jag dig gerna, svarade Jane med ett lycksaligt leende. Se hit, gamla goda Rebecka, och hör den nyaste nyheten. Min far har kommit hit från Göteborg och har välsignat mitt förbund med ,,din doktor. Önska honom och mig lycka dertill, ty han är min fästman, och jag är — o, min Gud — hans fästmöt Rebecka hade ställt den lilla lampan på ett trappsteg, ty hon kunde ej mera hålla den i sina darrande händer. Nu slog hon tillsamman dessa och stirrade med vidöppen mun än på den ene, än på den andra, : : — Rättvise Gud! utropade hon. Hvad får Rebecka ännu upplefva på sina gamla dagar! Mitt barn, mitt kära barn är således fästmö, och herr doktorn är fästmannen! Och nu är det förbi med all sorg och allt bekymmer?