Frår, och med detta ögonblick kunde hon efter eget behag förfoga öfver sin framtid. Ingen, icke ens hennes far, fråEedde henne om hon ville förbli judinna eller bli kristen; hon fick uteslutande följa sitt hjerta. Aldraminst inverkade Reinhold sjelf på henne. Men hon hade redan för längesedan inom sig fattat sitt beslut. Hon var qvinna, en äkta qvinna, och sålunda följde hon sitt hjertas maning och ställde sig äfven i tron vid sin makes sida, dit hennes kärlek redan trädt förut. Några veckor derefter förde Reinhold henne som sin unga maka till sitt hem. Alla hans vänner och bekanta förvånades öfver den sköna svenskan, som han vunnit åt sig och öfver hafvet fört till dem, men ingen visste i början, att hon var född judinna. Först professorn sjelf underrättade dem derom, i det han öfverallt med glädje förkunnade: : — Min Jane har varit judinna, och jag är derför dubbelt stolt öfver att kalla henne min och att hafva vunnit henne för hela mitt lif. Vår berättelse är tillända, och vi sluta den med den försäkran, att kärleken sällan gjort tvenne menniskor så lyckliga, som Reinhold och Jane äre. Men läsaren, som gerna vill veta allt, frågar nyfiket: ,,Och det lilla huset vid Elbstranden, och den vackra landtegendomen på berget derborta i Oevelgönne — är det en dikt, som vi denna gång läst? Käre läsare, du kan sjelf öfvertyga dig derom, ifall du ej skyr den lätta mödan att från Hamburg eller Altona företaga en liten vallfärd dit. Ännu i dag står det lilla huset i trädgården vid Elbstranden i Oevelgönne, sådant som Jane lemnade det, och ännu i dag tronar midt i sin gröna park och bland sina blommor Ernst Schillings vackra landtegendom. Ännu i dag vårda hans älskvärda döttrar dessa blommor och försköna sin redlige fars hus genom ordning och qvinligt behag och fröjda sig med honom åt den lycka, hvarmed den gode Fadren i himlen så rikligt välsignat dem. Men vi, som äfven sofvit under detta sköna hus gästfria tak och setat vid dess bord, vi hälsa det och dess invånare hjertligt ur sjerran. Äfven den gamle Daniel Schilling hälsa vi och tacka honom ännu i dag innerligt och varmt för det han gifvit oss tillfälle att berätta historien om Jane, judinnan, hvars fordna öden vi förnummit ur hans egen mun, men öfver hvars nuvarande lycka vi ännu dagligen kunna glädja oss och tillochmed äro berättigade att glädja oss; ty äfven vi räkna oss hland hennes vänner och äro ofta i tankarne hos henne samt njuta i tysthet med henne af den jordiska lycksalighet, som hon förstått att sprida öfver sin make och sina barn. Slut.