Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1867, sida 2

som hos Meissonier, men ytterst acheve rad — träget arbete skulle jag nästa våga säga. — För 2:ne här utställda oper: har G. lidit mycken smälek, nemligen fö Phryae devant le tribunal och för ,le deux augures. Historien om Phryne kän ner litet hvar, och nekas kan ej att dett: ämne är frestande för en skicklig delika historiemålare. Men den af sin advoka inför areopagens stränga gubbar blottad sköna flickan höll säkerligen ej den min som Phryne i Gromes tafla. Nej, nej här har både filosofen och konstnären fe lat. Denna så beprisade skönhet kund ej som här i taflan af koketteri dölja sit ansigte, när mantelen lyftades, och ej hel ler glömde i detta ögonblick de gaml vise i rådet sig så, att sinnliga uttryck hos alla utan undantag gjorde sig gäl lande, just då när en stilla beundran öf ver en fullkomlig skönhet bort beherrsks deras känslor. Bilden saknar ädelhet och renhet, hvarförutom ett verk som detta e kan vara skönt. Dock för det delikata utförandet har detta arbete väckt en sto sensation hos det stora publikum, som tänker vida mindre på hvad skönhet in än på den nakna realiteten, hvilken frestar och kittlar sinnena. Två augurer lära aldrig kunnat se hvarandra utan att le. Göröme har velat måla detta, men hans höns-vaktmästare grind åt hvarandra, utan att ett leende finnes på deras läppar: manque dexpression! — Ludvig XIV, som inför hela sitt hof dinerar med Moliere — är kanske hittills Grömes bästa verk, hvaruti en oöfverträftlig karakteristik och finhet i expressioner äro rådande; dertill är kompositionen rik och behaglig, liksom färgen i det hela. Taflan är målad öfver en liten recit uti madame de Campans memoirer, så lydande: .. Alors le roi se tournant vers les samiliers de sa cour: Vous me voyez, leur dit-il, oceup de faire manger Molicre que mes officiers ne trouvent pas dassez bonne compagnie pour cux. Långa beskrifningar kunde jag ännu göra om ,Rembrandt faisant mordre une planche å Peau-sorte; om , Almöe, en skön österländska dansande högst langoureuse inför några paschor; om ,den turkiske fången och flera andra mästerstycken; men jag har tyvärr ej tid eller rum längre att tala om Gårömes taflor, så förtjusande de än äro. Uti mitt nästa bref mer om andra fransyska skolans storheter, och sedan skola vi göra en titt in uti belgiska, bajerska och schweiziska annexerna för konsten i de tre länderna. Der finnes synnerligen i de två första af dessa så mycket vackert, att man kunde fylla volymer med talet derom. Således au revoir! Pictor.