Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1867, sida 1

manter glänsande bruna ögon droppade, och de ljufva tårarne nedrunno likt kristallperlor öfver hennes purpurglödande kinder. Men hon sade ej ett ord. — Får jag ännu ej höra, att Jane älskar mig? frågade han efter några ögonblick, hvarunder han betraktat henne med tyst förtjusning. — O, min Gud! utropade hon. Förlåt mig — jag kan ej längre förtiga det, som hotar att spränga mitt hjerta! -— Ja, ja, jag älskar er, jag har alltid älskat er — och Jenny är den enda, som vet det! — Således ändå! sade han med underbart lugn och fattning. Och han rörde sig dervid ej, han närmade sig henne ej ett hårsmån; ty hans kärlek var en ren, en sann kärlek, en kärlek sådan som endast härstammar ur en fläckfri menniskosjäl. — Och hur har denna kärlek inträngt i ert hjerta? frågade han sakta och mildt. — Hur den uppstått? Ilur kan jag säga det? Utan tvifvel kom den från himlen — den vaknade plötsligt, på en gång. Då gossarne i templet sjöngo: , Allsmäktige, hvad är menniskan, då sjöng det inom mig: menniskan kan vara så lycklig, om — — Om — hvad? O, tala vidare — — Om hon finner en annan menniska, som fullt förstår henne, som uppgår i henne helt och hållet genomtränger henne och då hade jag er framför mina ögon — och måhända redan i mitt hjerta. Men då kom den förfärliga skrankan mellan oss — ni känner den ju — — Men om denna skranka ej funnits, hade ni då genast bekänt er kärlek för mig? — Icke genast, men så länge som nu hade det ej dröjt — — Och nu, nu älskar ni mig verkligt — o, säg mig det ännu en gång — Hon svarade ej. Men hon stirrade med strålande ögon framför sig som i ett oöfverskådligt fjerran; hennes barm böljade, och medan hennes ögon åter började mildt droppa, tillnickade hon honom sakta småleende och tyst sin kärlek. (Forts )