Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1867, sida 1

(AAA — — —— — Vid Gud, nej; jag har ej läst det! Men jag läser nu i ert ansigte -— Jane ville beticka sitt alltmer glödande ansigte med händerna, men hon hade blott en dertill, då den andra allt fastare qvarhölls af Reinhold. — Får jag säga hvad jag läser i ert ansigte? fortfor han, sakta hviskande. Jane teg, som om hennes läppar vore förseglade. — Ni svarar ej, sade han med beslutsam ton, och det betyder för mig denna gång: ja, jag får säga hvad jag läser i ert ansigte. — Nej, nej! utropade hon, ovilkorligt utbristande i en ström af heta tårar. — Tårar? Huru? sade Reinhold med vek, rörande stämma. Hvarför tårar? O, dyra Jane, i dag får ni ej gråta, nej, nej, jag vill det icke, det får ej ske! — Hvarför icke? frågade hon med halfqväfd röst och med den fria handen hastigt förande näsduken öfver ögonen. — Emedan denna dag är den skönaste i mitt lif, således äfven i ert, älskade, kära Jane — den dag, på hvilken för mig afslöjats er kärlek, som hittills endast visat sig för mig under vänskapens skepnad. — Hvem har afslöjat den för er? — Ni sjelf. Det står skrifvet i hvarje af era miner, att ni älskar mig, att ni älskat mig — från det första ögonblicket, då ni såg mig utanför ert fönster. — Och skall jag säga er, hvem som aldraförst förrådde det för mig? Era fantasier under er sjukdom förrådde det — — Mina fantasier? Det var feberfantasier — — Ja, kärleken är äfven en feber, och nu lida vi båda deraf, men vi skola bli botade derför. Och svara mig nu. Men Jane teg. Måhända kunde hon ej tala till honom, emedan hon hade alltför mycket att tala till sig sjelf. — O, tala! bad han med hjertlig innerlighet. Ja, jag kan bota er äfven för denna feber, och ni skall äfven bota mig. Jag känner det verksammaste medlet dertill. — Hvad är det för ett medel? stammade hon. — Det är er genkärlek — den renaste, den varmaste, den sannaste er eviga kärlek. Hon såg på honom med en stor blick. Hennes likt dia