Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1867, sida 3

— Om jag minns det! bviskade hon. Jag tänker hvarje dag derpå. — Jag äfven. Men efter denna oförgätliga dag kom en dyster tid — — Hvilken? — Då jag sökte er och ej kunde finna er — — Men till slut fann ni mig likväl — Margaretha förde er på rätta spåret — — Ja visst. Men straxt derefter kommo åter mycket sorgliga dagar — — Hvilka då? — Då ni blef sjuk — — Ack nej, de voro ej sorgliga för mig. Ni var ju min läkare — . . — Ja, så! lycklig var jag. Men glöm ej mitt bekymmer för ert lif — . — Hur skulle jag kunna det! Jag glömmer ej heller min tacksamhet. . . Reinhold teg; han ville ej säga något, som kunde bedröfva henne, och likväl hade han gerna redan för längesedan önskat ett ljufvare bevis på tacksamhet af henne. — Nå, fortfor han slutligen lifligare, ni öfverstod lyckligt sjukdomen, och sedan, hvad skedde sedan? — Vår bekantskap blef snart närmare — — Och förvandlades till vänskap — ack ja! Det var mycket angenämt; om ni blott icke den der gången så hastigt rest er väg och lemnat mig qvar i den största oro. — Men jag kommer just nu ihåg en sak. Har ni fått något svar på ert bref till Jenny Levinson i Göteborg? Jane, så oväntadt påmind om detta bref, förskräcktes så häftigt, att hennes hand darrade i Reinholds. — Hvad fattas er? Hvarför darrar ni så? frågade han i den naturligaste ton. Hon riktade sitt öga fast på hans ansigte och genomforskade det skarpt, En sällsam misstanke hade plötsligt uppstått hos henne. (Forts.)