Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1867, sida 3

ter med en hög grad af bildning; hon spelar fortepiano och sjunger dertill Adeline Pattis savorit-J. arier, broderar med ovanlig färdighet och presiderar vid ett thbord med ett behag och en uppmärksamhet för gästerna, som icke öfverträffas af den mest aristokratiska lady. Dessa egenskaper hafva så förtjust en medelåldrig baronet, att han tillbjudit henne sin hand och sitt hjerta jemte sin stora förmögenhet. Då han friade till henne, gjorde hon honom en besynnerlig fråga, nemligen om hvad slags bränsle han begagnade i sina rum: om vintern. Då han icke utan förundran upplyste henne om att han betjenade sig at ved från de irländska skogarne, förklarade hon, att hon nödgades afslå hans ärade anbud. Då han förvånad bad att få veta orsaken till den afsky, hon hade för ved, sade hon: ,,Jag skall visa er hvarför, och drog den ena silkesstrumpan af sitt ena ben och blottade sin lilla fot öfver vristen uppl: till smalbenet. Friaren for tillbaka af förfäran; ? foten, vristen och benet buro fruktansvärda brännsår. ,Se, sade hon, ,jag har af eldbränder fått dessa förfärliga märken; jag hatar ved, jag tål ej att se den och af hänsyn till mig har mitt herrskap aldrig betjenat sig af sådan. Baroneten lät emellertid ej skrämma sig vid åsynen af sin älskades förbrända ben; han gick in på vilkoret att ej begagna ved, och kort derefter stod bröllopet i Mary-le-Bonessocken i London. Hinduiskan Youla har tillbringat sin ungdom i sitt fådernesland. Redan innan sitt 14:de år blef hon gift med en brahmin i Benares, som utan någon ledsagare kort derefter företog en resa i en hindotansk provins, dog långt bort från sin hustru och in familj samt blef, enligt landets sed, bränd på bål på samma ställe, der han dog. Voula befann sig som enka i en familj, hvilken strängt höll på ärfda sedvanor och plägseder. Hennes svärmor hade mistat sin man innan Youla blef enka; hon var öfver 50 år gammal, hörde liksom mannen till brahminernas kast och kunde icke öfverlefva honom utan att utsätta sig för nöd och smälek. Hon fattade det oåterkalleliga beslutet att låta bränna sig på samma bål som mannens lik och verkställde sin föresats. Det var i Punah; de dervarande schustreer, eller hinduiska polistjenstemännen, träffade aftal med den brittiske befullmäktigade Chaplin om ett tillvägagående, som skulle befria offret från dödspinans marter, och ordnade bålet samt dess antändning så, att offret ögonblickligen kunde qväfvas. Den gamla enkan gick 3 gånger rundtomkring bålet, talade ännu den tredje gången lugnt med Chaplin, hvilkens enträgna föreställningar för att afhålla henne från offerdöden blefvo fruktlösa, besteg derpå det af halm och torf uppresta bålet med en af brahminerna invigd fackla i handen och antände sjelf bålet, som brahminerna äfven i samma ögonblick I antände från alla håll; röken och brist på luft; qväfde verkligen genast den olyckliga, innan flammorna nådde henne. — Då Youla sedermera blef enka, kom äfven hennes tur. Men till en sådan! sutter, såsom detta frivilliga uppoffrande af en! enka i IIindostan kallas, var hon, som knappast: hade fyllt sitt 14:de år, ingalunda beredvillig. Hon blef dock med våld släpad till ett bål, som denna gång icke var sammanfogadt af halm och torf utan af ved, grenar och qvistar. Det blef antändt, och elden hade allaredan bränt hennes fötter och skadat hennes ben och armar, då hon lyckades undankomma och få skydd af en tillstäesvarande engelsk rättslärd, som frälsade henne genom att tillkännagifva för hinduerna, att en enka icke var skyldig att bestiga bålet, då hennes man hade aflidit på ett annat ställe än der de båda bodde. Äfven det mot henne använda våldet kom henne till fördel, ty engelsmannen bevisade att en dylik uppoffring ej är af värde, om den ej är frivillig. På grund af dessa skäl blef Youla fri, och sedermera adopterades hon af en engelsk familj och lemnade sitt fådernesland. — Ifall jag skulle dö förr än du, skall hennes nuvarande man baroneten hafva sagt till henne, jal hoppas jag, att du ej bestiger något oskerål Fraktgods med blandade tåget. Man glömmer tan alltid någonting när man är ute på resa. ir czaren reste från expositionen i Paris glömde han en kossack i den tyska staden C. Den stackars kalmucken hade stigit ur waggonen när tåget stannade, och det körde sin väg utan honom. Det var omöjligt att göra sig begriplig för den stackars qvarglömda karlen, som icke förstod tyska mer än stationsinspektoren ryska. När denne senare förspillt en dyrbar tid med att söka förstå ryssen och kossacken med att förstå tysken, tog man sin tillflykt till telegrafen och följande korrespondens uppstod: M n:r 1,752. Kossack glömd på stationen. Inga penningar. Ingen tobak. IIvad skall göras? Petersburg n:r 2,372. Skicka kossacken tillhaka mot betalning. Blandadt tåg. Betala tobak. C... nr 1,797. Kossacken afrest, tåget 119, med tobak. Petersburg n:r 3,520. Mottagit kossacken i godt behåll. Betalt transporten. Stationsinspektoren dekorerad. En vacker jubelfest firades för en veckas tid sedan i Dusseldorff af ögonläkaren dr Mooren, som då verkställt jemnt ettusen starroperationer. Samme operatör hade några veckor förut utfört operation mot skelning tör 2,000:de och bildandet af en konstgjord pupill för 3,000:de gången. Richard Wagner har nu fullbordat sin nya komiska opera , Mästersångarne samt redan aflemnat första akten deraf till hofteatern i Mänchen. De öfriga trenne akterna ditväntas i dessa dagar. Man har beräknat, att representationen af denna opera, såframt inga afkortningar företagas i densamma, kommer att vara i öfver fem timmar. En god referent. I går — skrifver en i Boston utkommande tidning — antogo vi på prof en ny referent för dagens händelser. Referenten gick ut på jagt efter nyheter, och sedan han varit borta hela dagen, kom han tillbaka på aftonen med följande profstycke: ,.I går voro vi vittne till em händelse, som kommo alla våra muskler att stelna af fruktan. En hyrkusk, som kom körande nedåt Collegiigatan i raskt traf, var nära att köra öfver en barnflicka och tvenne barn. Den mest hjertskärande katastrof skulle oundvikligen hafva inträffat, om icke barnflickan af en undransvärd förtänksamhet hade låtit barnen stanna hemma, då hon gick ut, och om hon icke sjöflyckligtvis gått ned i en kryddkramhandel vid hörnet just i samma ögonblick, då vagnen kom körande. En lycka var det äfven, att kusken, strax innan han kom till gathörnet, kom ihåg, att han glömt något hemhvarför han vände och körde i motsatt riktUtan detta vidunderliga sammanträffande af yckliga omständigheter, skulle ömma föräldrar och tillgifna syskon blifvit störtade i den djupaste sorg