Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1867, sida 2

gång velat tillbringa en afton deruppe i den täcka paviljongen hvars inre ni ännu aldrig sett. Der äro vi alldeles ensamme och i dag mera än någonsin, Der kunna vi ännu en gång riktigt grundligt och af hjertat språka med hvarandra, innar det dåliga vädret kommer och med det — ack! min slutliger ändå nödvändiga afresa. Jag har ännu så mycket att sägs er, och jag skulle ej kunna uttöma mitt ämne äfven om vi vore tillsammans i åratal. Tvarje minut föder en ny tanke, en ny önskan, ty med hvarje minut älska vi innerligare, varmare, om vår kärlek är den rätta kärleken. Hon betraktade den så talande med rodnande kinder och full af förvåning. Han talade ju om deras kärlek, som om hon redan bekänt sin för honom. — Jag förstår er icke, hviskade hon, nedslående sina lågande ögon och sakta dragande sin hand ur hans. — Ah, ni förstår mig icke! Godt! Då skall ni sedan i paviljongen förstå mig. Kom, uppfyll denna gång min bön. Schillings ha nu alla farit till staden, och vi äro alldeles ensamme deruppe. Aftonen är så skön, och den leende nejden är så herrlig att skåda der uppifrån. Vi ha derjemte i dag månsken, som ni ju tycker så mycket om, och vi kunna deruppe så präktigt se månan gå upp. Men vi måste skynda, på det mörkret ej må öfverraska oss — Om ni önskar det, sade hon sakta, så vill jag göra det, ehuru vi äfven här äro alldeles ostörda. — Ack, det är något så alldeles nytt, och vi ha ju redan så länge föresatt oss det. — Det är sannt. Haf ett ögonblicks tålamod; jag skall blott hemta en schal och min kapuchong — det blir ändå kyligt på aftonen. Hon sprang ut, men återkom snart, sägande: — Jag är färdig. Låt oss gå! Jane märkte ganska väl, att Keinhold kastade en sällsam blick, hvilken hon återigen ej förstod, omkring den lilla salen; derefter utträdde han med henne. Hon stängde dörren och stoppade nyckeln i fickan. Straxt derpå hade hon lagt sin arm i hans, och de stego nu långsamt och lugnt uppför berget, till sitt ej adägsna mål,