Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1867, sida 2

räknade från nu, men ej en minut tidigare. Jag måste först gå till er dotter och sedan föra henne hit. — Gå, sade Simon Marcus, och gör hvad ni anser för riktigt. Om två timmar skall jag vara i paviljongen. Reinhold bugade höfligt och vänligt, räckte den gamle Schilling, som med stigande förvåning åhört detta besynnerliga samtal, handen, nickade bjertligt tackande åt honom och lemnade derefter utan vidare dröjsmål rummet. Tvenne minuter kunde ha förflutit, och den bortgåendes steg hördes ej mera, då den gamle reste sig upp ur sin beqväma ställning på stolen. — Simon Marcus, sade han med ett stilla och vänligt småleende, nå, hvad säger du nu? Hur tycker du om honom? Simon Marcus tyckes ej höra, utan gick, försjunken i sig sjelf, med långa och hastiga steg fram och tillbaka i rummet. — Hur tycker du om honom, Simon — hör du ej? frågade den gamle högre, i det han närmade sig honom. Juden stannade, betraktade sin vän med en underlig, genomträngande blick, liksom blefve han oförmodadt väckt ur de djupaste drömmar, och trädde derefter hastigt fram till honom. Sedan han kommit honom helt nära, lade han båda sina händer på hans skuldror, såg honom djupt in i de klara blå ögonen och sade med rörd stämma: — Daniel, gamle vän, jag tackar dig! Du har gjort mig godt, denna gång såsom förut. Ack ja, din nöd var verkligen stor, men lyckligtvis kunde jag afhjelpa den. Men egentligen var min ännu mycket större, och du har för andra gången i mitt lif hjelpt mig derur. Må Gud vedergälla dig derför; jag kan det icke! — Och nu frågar du, hur jag tycker om denne man? Jag tycker mycket om honom, och det visste du förut, ty du känner hvad som ensamt verkar på den gamle Simon Marcus. Han är en verklig man, en sådan, som alla borde vara, men tyvärr finnes det blott få af det slaget. Han är visserligen kristen, och min dotter är en judes barn — men det gör detsamma — han har gjort sin religiösa ståndpunkt klar för mig, och jag är nöjd dermed. Nu måste jag först tala med min stackars dotter — jag måste först se henne, och om då Jane säger mig, att han behagar äfven henne, nåväl — då skall han få sin hittelön och — ännu något mera — min välsignelse, hvilken tillväxt under den långa tid, som den