Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1867, sida 2

ej varit verksam. — Men nu, gubbe, gif mig ett glas vatter — jas är törstig, tungan hänger fast vid gommen på mig. — Vatten? utropade den gamle herrn förvånad. Tycker du det! Det finns vin här i huset — — Nej, nej, jag dricker ej vin. Vatten, vatten, mina inelfvor brinna och smäkta derefter — och efter henne — o. min Gud! Och han slog sig med båda händerna i ansigtet, så att det genljöd i rummet, i det han ropade: — Mitt barn, mitt barn, min Jane — jag skall således få se henne! Den gamle mannen syntes öfverväldigad af sina känslor. I denna hans hjertas beklämning ingaf honom nu Gud i rättan tid en god tanke. Han trädde helt sakta åt sidan, bort till fönstret, vände sitt ansigte mot öster, och upprepade gånger slående den hopslutna handen mot sitt bröst, läste han halfhögt en lång hebreisk bön. Den gamle Schilling störde honom ej häri, ty han kände de judiska religionsbruken. Han satte sig åter lugnt på sin stol, tilldess Simon Marcus var färdig. Då denne slutligen ånyo vände sitt ansigte mot honom, tycktes det ha blifvit ett helt annat. Det var föryngradt och förklaradt; den mångåriga sorgens moln voro försvunna derur och uttrycket af kall oböjlighet utplånadt derifrån, så att den gamle Schilling trodde sig ännu en gång se mannens ansigte sådant det såg ut då båda voro ynglingar, meddelade hvårandra sina högtflygande framtidsplaner och ej tänkte, att de å ömse sidor en gång skulle kunna rädda hvarandra ur en så stor nöd. Ja, nu voro de båda nöjda med hvarandra: först hade den kristne hjelpt juden och sedan denne den kristne; men att Simon Marcus dervid haft den största fördelen, dervid fästade Daniel Schilling ingen vigt — han hade ju gjort tvenne menniskor lyckliga, och detta utgjorde hans menniskoilskande hjertas fröjd, det var hans ålderdoms glädje, det var ett lugnande medvetande mera på hans blifvande dödsbädd, och han tackade i tysthet sin Gud derför. Medan de båda gubbarne ännu samtalade med hvarandra