Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1867, sida 1

inför Gud, eller har något slags annan tanke, möjligen en dunkel förhoppning, en väntan på någon framtida timlig förmån, dragit er till henne? — Ått detta ej är fallet, dertill må Gud vara mitt vittne! bedyrade Reinhold, stolt vändande sitt rodnande ansigte mot den talande. Der jag älskar, älskar jag med hjertat, med själen, med anden, men icke, såsom ni tyckes tro om mig, med en penningelysten menniskas egenskaper och önskningar. — Åh, äh, så illa var det ej menadt! inföll Simon Marcus blidkande. Men hvad ni der säger, är bra. Säg mig nu ännu ett. Väntar ni i detta ögonblick möjligen ett bestämdt löfte af mig? Tror ni, att jag genast på stället skall utsträcka min hand, för att draga er till mitt bjerta? — Jag väntar intet annat af er, svarade Reinhold lugnt och fast, än att ni åter skall taga ert barn till ert hjerta; men aldraminst väntar jag i detta ögonblick, att ni skall älska mig, då ni ju ännu icke ens känner mig, än mindre lärt att högakta mig. Simon Marcus vände sig vid dessa ord hastigt bort från honom, liksom för att dölja sitt af en mörk rodnad betäckta ansigte, hvarvid han med en framtagen duk lätt for öfver ögonen. — Jaså! sade han efter en lång paus. Högaktar och älskar ni då nig? — Såsom varande en hederlig man, hvilket denne gamle herre sagt mig att ni är, högaktar och värderar jag er visserligen; huruvida jag en gång skall kunna älska er såsom Janes fader, det kommer att bero af er sjelf. Simon Marcus var bevekt, och hans ansigte förändrade sig liksom om ett dystert moln blifvit bortdraget från detsamma. Djupt dragande efter andan, framträdde han till Reinhold, räckte honom sin darrande, smala hand och sade: — Godt! Låt mig se mitt barn, och derefter skall ni få höra mitt svar. Men låt mig få se henne snart, snart — jag kan ej uthärda det längre! Reinhold tycktes besinna sig ett ögonblick. (Forts.)