Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1867, sida 1

tighet att förakta Moses och profeterna, hvilka gjort mitt folk stort och heligt? . . — Det vare långt ifrån mig! svarade Reinhold med stigande värme. Om jag älskar och dyrkar Jesus af Nazareth — såsom ni kallar honom — som medlaren mellan Gud och mig, så förhindrar detta ej, att jag äfven skattar Moses högt och betraktar honom såsom medlaren mellan er och Jehovah. Män sådana som Moses och Kristus — muselmännen skulle äfven räkna Mahomed till dem — äro såtillvida verkliga Guds sändebud, som de omedelbart genom Guds ingifvelse i sig upptagit den urspungliga gudomliga gnistan af den upphöjdaste ande, den renaste entusiasm och den mest religiösa öfvertygelse samt sedan, sin pligt likmätigt och trogna sin åsigt, fortplantat den på alla de folk och stammar, på hvilka de, medan de lefde, kunde verka. Ja, de verkade och verka ännu i dag i oss, äfven i er och mig, i det de lära oss att anse allt, som är rent och godt, ädelt och upphöjdt, för gudomligt. Simon Marcus sänkte hufvudet och teg, lemnande oafgjordt huruvida han helt och hållet ingick på dessa åsigter. Men plötsligt blickade han åter upp. — Sig mig, fortfor han, hvem gaf er rättighet att älska min dotter, då ni väl kunde tänka er, att hon ej ensam egde att förfoga öfver sig och sin framtid? — Hvem som gaf mig denna rättighet? svarade Reinhold med ett lätt småleende. Denna rättighet tog jag mig, och jag kunde taga mig den. Ty denna rättighet härstammar från Gud, och Han hade ingifvit min själ denna kärlek. Någon annan rättighet att älska någon finnes ej. Men jag gjorde ej heller något orätt i att älska er dotter, äfven sedan jag fick veta, att hennes far lefde, och ingen förbjöd mig det. Ty ni, som visserligen kunnat uttala ett sådant förbud, ni hade ju — aflägsnat er dotter från er och kunde således, tillfölje af ert eget handlingssätt, ej göra detta förbud. Simon Marcus böjde sitt hufvud. Hvarje ord, som Reinhold talade, var ett slag, ett stygn i hans hjerta. Men detta klipphårda hjerta blef ej hårdare derigenom, utan tvertom mycket mjukare än förut. — Det är bra, sade han slutligen, efter ett längre eftersinnande, med mildare röst; men jag skulle vilja göra er ännu en annan fråga. Är er kärlek till mitt barn ren och syndfri