Litteratur. Om Frihetstiden, Mgia anmärkningar af Niklas Tengberg. Stoekholm, 1867. P. Å. Norstedt. I Sverges historia finnes en period, som här ett särdeles vackert namn, men som fått ett ganska dåligt rykte om sig — ett rykte, hvilket förvärrats i den mån, som nittonde århundradets svenska häsdatecknare hunnit sprida ljus öfver densammas dunklare partier. Det har visat sig, att den alldeles oberättigadt smyckat sig med frihetens namn, då hvad som karakteriserar den står i den skarpaste strid mot frihetens grundsatser, att den i sjelfva verket, i stället för att vara en frihetstid, är privilegiernas tid, den tid, då vissa genom förnuftsstridiga och skadliga företrädesrättigheter gynnade samhällsklasser regerade i det land, der enväldiga monarker förut herrskat, och regerade, på det hela taget, så illa, att folket började glömma de missbruk af konungamakten, som banat vägen för oligarkien, och längta efter dess utvidgande såsom säkraste medlet till räddning ur villervallan och eländet. Det var wistokratien, som hade ärft despotismens jernspira, och detta välde, som den lyckats tillskansa sig, afstående en så ringa anpart som möjligt åt de ofrälse stånden, kallade den för frihet — något, som obestridligen förutsätter en märklig begreppsörvirring. Den splittrade sig snart i parier, denna halft demokratiska aristokrati, som till sitt väsende betydligt skilde sig rån de högförnäma slägters, hvilkas makt krossats af Carl XI, och dessa partier rycktes om spiran på ett sätt, som ej kunde annat än i hög grad menligt inverka på landets tillstånd och som omsiler bragte dess nationella oberoende i 9.