ord, att du för en tjenst, som jag en gång med gladt hjerta gjorde dig, skulle visa dig tacksam och uppfylla min önskan, och jag — jag har aldrig tviflat på ditt ord. Nu sordrar jag af dig, att du håller detta ditt ord och verkligen visar dig tacksam mot mig. Jag har en gång räddat för dig gods och egendom, ryckte och heder, och i ersättning derför fordrar jag intet annat, än att du försonar dig med din dotter och åter upptager henne i ditt hjerta och i ditt hus. Simon Marcus hade djupt skakad åhört den gamle vännens ord, och denne trodde sig redan ha bevekt hans hjerta och böjt hans hårda sinne. Men då han nu tystnade, uppvaknade ännu en gång den gamla trotsigheten hos den oböjlige juden, och han sade, visserligen med darrande röst, men likväl tydligt och klard: — Daniel, det kan jag icke! — Du kan det icke? Hvarför kan du det icke? Det tror jag ej, och du sträfvar emot endast derför, att du i enlighet med din karakter och ditt väsende tror dig böra sträfva emot. Men jag, jag säger dig, att du måste kunna och — så visst Gud må bistå mig i min dödsstund — du skall det, jag påyrkar det! Dessa med oefterhärmlig värdighet och ocmotsåndlig fasthet uttalade ord gjorde ett djupt intryck på den ändtligen brutne juden. I hans inre försiggick fortfarande en strid, men den varade ej mera länge, då hans vän med vek röst fortfor att tala, i det han åter begaf sig till sin stol, satte sig derpå och sade: — Altså han vill icke! Och det måste jag med egna öron höra af honom — jag, den gamle Daniel Schilling, af den gamle Simon Marcus! Nåväl, hvad har jag då att göra? Då gör jag så — och gif nu akt, Simon, på hvad jag säger dig! Om du ej vill och kan upptaga henne i ditt hus och i ditt hjerta, så upptar jag henne i mitt. Äfven jag har en gång förlorat en dotter, och nu vet jag hvar jag kan få en annan i hennes ställe. Der du, juden, förbannat, der skall jag, den kristne, välsigna, och tro mig, min Gud är starkare i att välsigna än din i att förbanna. Der har du min mening, och besluta dig nu — på stället, i detta ögonblick! Simon Marcus blickade upp likt en menniska, som vaknar ur en förvirrad dröm och plötsligt skådar in i den ljusa da