Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1867, sida 2

bland dem, som anslutit sig till fredsvännernas äsigter, kunde det ej undgå att väcka förvåning. Den förklaring man derför sökte var egnad att öka beundran för den store krigaren. Han hade sett nog, menade man, af krigets fasor; hans syfte har alltid varit fredstillståndet mellan menniskor, men han har nödgats använda svärdet för att uppnå detta mål. Med motsägelsen mellan medlet och ändamålet behöfde man ej räkna så noga med en sådan man. Det visade sig dock snart att Garibaldis innersta tankar voro allt annat än fredsälskande. Krig mot påfvedömet och krig mot tyrannerna — det var blott krigen nationerna emellan han ogillade. Utan tvifvel ligger det mycken sanning i detta betraktelsesätt. Krig emellan nationerna ir verkligen något vida mera onaturligt än krig mot onda makter inom det egna samhället, hvilka just framkalla de internationella krigen. Men äfven dåliga styrelser kunna på fredlig väg besegras, när en ädel och stark folkmening gör sig gällande, Revolutionerna äro berättigade endast såsom yttersta nödfallsutvägar. Den krigsförklaring mot de onda inre makterna, som Garibaldi ville införa i nnernas program, kunde ej annat ända kongressen från dess rätta ändamål, och var egnad tillika att bereda Schweiz stora olägenheter, då en af dess förnämsta städer gjordes till samlingsplats för en revolutionär propaganda. Atskilliga framstående män inom republiken anade också detta på förhand. Så berättar man oss i ett enskilt bref från Schweiz, att då en deputation anlände till den gamle, vördnadsvärde general IDusour, med begäran att han ville mottaga Garibaldi, svarade generalen, på sitt öppna, rättframma sätt: Ni må taga Garibaldi till er fana; hvad mig angår känner jag inga andra fanor än mitt fäderneslands. be som sett Garibaldi, skrifves det i samma bref, hafva intagits mera af hans vackra och ädla figur än af hans tal på mötet. Hans mottagande i Genöve har väckt missnöje hos många; kanske har man också gått till öfverdrift uti sina demonstrationer, men vid ett sådant tillfälle är det svårt att hålla medelvägen.Det missöde, som drabbat detta Fredsvännernas möte, skall dock icke kunna dväfva de idåer det bär i sitt sköte. Har menskligheten kunnat inom de serskilta staterna besegra sjelfhämnden och näfrätten, för att låta de enskiltes tvister slitas enligt gifna lagar, tillämpade af myndigheter, hvilkas makt är stor nog att beherrska äfven den starkaste lagbrytare, och har, på grund deraf, de enskilte kunnat upphöra att ständigt bära vapen och befästa sina boningar till skydd mot hvarandra inbördes — så böra äfven folken kunna komma derhän, genom upprättande af internationella domstolar, hvilka, enligt en antagen felkrätt, skulle slita tvisterna mellan nationerna. Så skola äfven de stående armåer kunna upplösas, förmedelst hvilka nationerna nu stå ständigt hotande hvarandra, och åt hvilka de offra sina drygaste skatter, hvilka, använda på fredens värf, skulle bereda allmän odling och allmänt välstånd. Dessa förhållanden äro så solklara, att deras sanning ej kan undgå att af folken inses och erkännas, blott uppmärksamheten blir derå fästad. Ingen propaganda har derför lättare att vinna insteg hos den allmänna meningen inom alla civiliserade länder. Det var denna uppgift fredskongressen hade sig förelagd, och vi äro öfvertygade, att de uppriktige och ädle nkare, som bragt mötet till stånd, icke skola af det som nu inträffat låta afvända sig från sina höga sträfvanden, hvilkas framtid är viss, om också aflägsen. Staden och Länet.