Gotlandshästen ). Den rent Gotländska hästen, som af allmogen kallas ,,russ eller skoggsbagge, förekommier alltmänt på ön och utgör med all säkerhet, liksom hästarne på de öfriga öarne i Östersjön, en serskild race. Denna race är liten, vanligen ej mer än 6—S qvarter hög, till färgen röd, brun eller svart.Den har ett litet, men kanske något tungt hufvud, stark kroppsbyggnad, fina men senfulsa extremiteter och de aldra som näpnaste små, nien starka hofvar, kort och krusig mahn och svans, lång och tät hårbeklädnad; gångarten är skridt eller traf. Dessa små hästar finnas temligen talrika, oaktedt antalet betydligt minskats genom jordegodelningen och de på sednare åren vidtagne transporter af dessa djur till Tyskland, der de användas bland annat för mjölkkärrorna. De träffas på hela ön, förnämligast på dess södra del: skogen är deras födelseort; der trifvas och finna de sig mest belåtna äfven under den kalla och stormiga vintern. Under vintern lefva de af granoch enris samt af den under snön befintliga ljungen och mossan. Sällan besöka de bebodda platser, mn undantagsvis vid mycket kalla och stormiga vårar eller då marken är frusen och obetäckt, och då hungern drifver dem dertill, gå de fram till gårdarne, hvarest de i det på gödselhögarne ntkastade foder, som begagnas såsom underlag för kreatur, finna en mager föda. För omkring endåst två tiotal af år sedan, då jorden ännu icke var i större utsträckning skiftad, såg man dessa ,,ohötnade baggar under strängare vintrar till och måa inkomma i staden för att der söka föda. Oaktadt det knappa foder och de svåra temperaturvexlingar, för hvilka de äro utsatta, äro de i vanligaste fall vid godt hull, och sjukdomar bland dem höra till sällsyntheterna. Tämjde och efter att hafvig erhållit en god skötsel, få dessa djur ett helt annat utseende mot det de hade i det halfvilda tillståndet i skogarne. Det långa tofviga håret fälles och ersättes af ett kort, fint lo; den hängande buken blir smärt, och djuren visa en serdeles.stör liflighet, hvilken vid dålig dressyr lätt slår öfver i bängstyrighet. Under det tama tillståndet få de vanligen nöja sig med hvad foder som -helst erbjudes eller ligger närmast till hands: starr, halm och sådant hö som de större hästarne ratat, utgöra i böndernas stallar det vanliga fodret för den lille sotlandshästen. I förhållande till sin storlek ega le små gotlandshästarne en ovanlig styrka och ithållighet, hvilken står jemförelsevis vida öfver le större hästarnes. Ovanligt är ej, att se dem ör plog och harf eller att de utan vidare men pringa 4—5 mil på lika många timmar, och att le härmed kunna under en längre tid fortfara. sevisas nästan dagligen. För sjukdomar äro de i let tama, liksem i naturtillståndet, föga emottagiga. . Med jordbrukets större utveckling kommer sanolikt denna lilla, under nuvarande förhållanden yttiga svenska Pennyrace attsmåningom af större ch utmärktare racer utträngas. ) Ur veterinärläkarens i Visby, hr E. Schougs ll Sundhetskollegium afgifna årsberättelse för 866, införd i 2:dra häftet sför i år af Tidskrift ör Veterinärmedicin och Husdjursskötsel.