kan, som ej längt förut förlorat sin make, utan han anmodade en af husets gamla vänner att tramföra den ledsamma nyheten. Den gjorde dock en så stark verkan på den 67-äriga frun, att hon genast fick en blodkongestion åt hjernan, hvarat hon samma dag afled. Detektiva polisen spanade flitigt efter de djerfva tjufrarne och slutligen fästade den sin uppmärksamhet dervid, att ett par unga karlar, hvilka något obetydligt arbetat som bergsprängare, länge visat sig ega större tillgångar än de kunnat bereda sig genom sitt ringa arbete. Man erfor att de i Onsdags fjorton dagar sedan rest på ångfartyget Orion till Oscarshamn. Förliden Fredag reste öfverkonstapeln Öberg och konstapeln Sandell, begge vid detektiva atdelningen, på ångfartyget Transit till Oscarshamn för att uppsöka de misstänkta. Desse voro: förre artilleristen, bergsprängaren Gustaf Adolf Eriksson Iljert, 24 år gammal, förut för stöld dömd till 8 månaders straffarbete, från hvilket han utkommit för omkring 2 år sedan, och skräddarlärlingen Carl August Jonsson, endast 20! år gammal. Begge äro från Högsby socken af Kalmar län och hafva sina föräldrar der lefvande, Hjerts på torpet Kylshärfva och Joussons på torpet SöderI berg, begge hörande under Berga sätesgård. På Lördagsaftonen ankommo detektiverna till sorten. De funno hos all kronobetjening, som de I vände sig till, den största beredvillighet att bistå I dem i deras forskningar. De begge ,Högsbypojkarne, såsom de i orten. kallades, hade på Lördagsmorgonen begifvit sig ut på en lustvandring åt Bockhara; man fann dem således icke hemma. Detektiverna, försedda I med fotografier af de misstänkte, begåfvo sig på Söndagsförmiddagen till Högsby kyrka, i hopp att der träffa dem. De väckte der ett visst uppseende. De voro Stockholmsklädda, och som ,,Högsbypojkarne gjort sig, på den korta tid de varit hemma, vidt beryktade för sin ,,gentila klädsel, togo många af allmogen hrr detektiver sjelfve för att vara Högsbypojkarne. Aftal träffades med kronofogden Nystedt på Kolsrum att han skulle biträda med att gripa de misstänkte, i fall de, såsom man väntade, komme åt Högsby; och med en person i närheten öfverenskoms att han skulle sända sina tjenstflickor ut att möta Högsbypojkarne och uppehålla dem till dess att kronofogden, uppå anmälan, hunne inställa sig. På Söndagsaftonen ankommo Hjert och Jonsson från sin lustvandring till Staby postkontor. Hjert gick in på postkontoret och frågade om han hade något bref att få. Han fick ett sådant från Stockholm, men öppnade det icke, utan stoppade det i fickan, gick ut till den väntande kamraten och fortsatte vägen åt Högsby kyrka. Hade han genast öppnat och läst brefvet, skulle han deri tunnit en varning. Troligen hade de då icke begifvit sig åt Högsby eller hemmet, utan genast dragit åt annat håll och måhända blifvit mycket svåra att ertappa. Detektiverna hade emellertid vandrat milslångt genom skogar och slutligen kommit, en till det ena torpet, en till det andra. De hade anställt visitation och anträffat stora partier af de här i Stockholm stulna effekterna, äfvensom åtskilligt annat. Under tiden hade åtskilligt folk kommit in i torpen för att helsa på de der boende, utan vetskap om hvad der föregick. Det fordrades icke liten fyndighet, för att hålla dessa personer qvar, så att de ej skulle gå ut i bygden och utbreda underrättelsen om visitationen, hvarigenom tjufvarne skulle blifvit varnade. Ändtligen ankommo desse till bron vid Högsby kyrka. De blefvo uppehållne af pigorna, bud skickades efter kronofogden, han kom skyndsamt åkande dit, och med byfolkets villiga bistånd togs Iljert ute i det fria, etter ett icke ringa motstånd. — Jonsson greps inne hos en urmakare, som han gått in till i något ärende. Begge voro högst elegant klädda, i stulna kläder. Den ene bar både guld-och silfverur, den andre blott guldur, men så hade han i stället två skjortknappar med briljanter — stulna hos notarien Willers. — Iljert bar nära nog på hvarje tinger en guldring — till och med på ena tummen hade han en sådan; den kom ädock bort under det han försvarade sig mot dem som ville gripa honom. — De blefvo insatta i häktet uti Högsb. tingshus och komma att derifrån forslas till hufvudstaden medelst fångskjuts. De skickliga och nitiska detektiverna Öberg och Sandell äro redan hemkomna och hafva medfört en stor kista och en säck, tulla med gods, som de funnit i Hjerts och Jonssons bostäder. Det är en mängd klädespersedlar — inberäknadt de begge tjufvarnes egen fina garderob; dessutom ur, silfverpjeser af alla slag, 1 broche med en stor smaragd omgifven af 20 briljanter (den låg kastadi en kista, och tjufvarne hade ej förstått dess värde), sex skjortknappar med briljanter, slutligen 500 rdr kontant. Under Måndagens lopp omtalade Hjert och Jonsson till ster del huru de burit sig åt. De hade valt de tre uppgifna ställena till fält för sin herksamhet; derför att de isett fönstren kritade. De hade funnit detta vara er tydlig vink om att de der boende varit på landet. I notarien Fallstedts bostad hade de gått tre serskilda aftnar vid 1—8 tiden och stannat der till omkring kl. 10. De andra stölderna hade de begått nattetid. Sedan de förlorat sin dyrkknippa, som de lagt i en buske vid Lill-Jans, hade de brutit sig in hos smeden Friberg vid Johannis östra Kyrkogata och stulit en annan knippa förträffliga dyrkar. Vid en nybyggnad å Norrtullsgatan hade de genom inbrott förskaffat sig gröfre verktyg för sin handtering, såsom yxa, såg och huggjern. Hvad de stulit hade de vanligen skyndsamt pantsatt på assistansen; derefter hade de beånat pantsedlarne; pantlånarnes qvittenser hade le risvit sönder för att icke blifva röjda. De hade haft så godt om silfverpjeser, att de emellanåt i skogarne omkring Stockholm kastat bort smärre sådane. De hade alltid delat ae erhållna penninsarne lika sig emellan. När de gått ifrån ett tälle der de stulit, hade de, der de kunnat, tagit n käpp med sig för att se aktningsvärda och staliga ut. Man har funnit 5 käppar hos dem. De uppgåfvo att de hade gömt en del silfver i Johannis norra kyrkogårdsmur. Der anställdes i Tedags förmiddag under flera timmar en nogsrann letning af Öberg, Sandell och 4 andra deektiver, och der hittades ett litet silfverknyte med 4 dessertskedar, 2 gafflar, 1 såsoch 1 senapsked, en förgylld dessertsked och ett skohorn af ilfver. På samma ställe, så långt in i muren, som nan med armen kunde nå, lågo ytterligare 2 knipor dyrkar. Man har nu inalles funnit 4 knippor dyrkar och en ofantlig massa nycklar. Det är anledning tro, att de begge tjufvarne anska länge hör i Stockholm lefvat af stölder såom ett riktigt nåringfång. (Dag. N:r.) PN — 43 — Åtalet mot Stenby jordoch tegelbruks aktieolag förevar åter i Lördags på rådhusrättens jette afdelning, dervid stadsfiskalen Silfversparre illstädeskom å ena samt å andra sidan hofmarkalken grefve I. G. Taube, grefre II. Taube, rosshandlaren Nelson, vice häradshöfding Wendtand, löjtnant Klingspor, vice häradshöfding Asker, egenskap af ombud för åtskilliga svarande, samt ofrättsnotarien O. Staaff genom ombud. Herr Wendtland uppläste ett längre skriftligt varomål, hvari han upptog och bemötte allmänna klagarens påståenden. Skrifter ingäfros likaleer AaAr-r-. ca —