Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1867, sida 1

T ÄUUCUUVULCIL HILL IATM. Under tiden intager den resande sin middag i den lilla matsalongen; möter på ) akterdäcket kaffet och cigarren, och förflyttas så, utan all egen ansträngning, under det fullaste stilleben, till målet för sin färd. Här möter honom det vänliga Filipstad, i sden innersta viken af sjön Daglösen, med den hvita kyrkan på stranden inbäddad i en dunsse af löfträd. Många prydliga byggnader svuid rymliga torg och snygga gator bevisa satt staden icke längre hållit sig inom de vid dess anläggning föreskrifna gränser: att sicke få hysa mera än 64 familjer (,,rökar). Staden har trotsat dessa föreskrifter, ehuru mer än en gång en razzia utdrifvit den öfverskjutande befolkningen och nedrifvit dess boningar, så att den nu eger öfver 2,000 invånare. Staden utgör ett icke ovigtigt moment i Bergslagens rörelse. Här finnas upplag för dess effekter; här bor bergmästaren för distriktet; här finnas handelsbodar och handtverkerier. Här finnes derjemte en lägre bergsskola, från hvilken mycken både vetenskaplig insigt och praktisk duglighet utgått. En prydlig lasarettsbyggnad öppnar en tillflyktsort åt stadens och ortens sjuke. En hästbana om 23 mil i längd förenar Filipstad med Persbergs gamla och berömda gruffalt. Det är den anspråkslösaste jernväg man kan tänka sig, men också har anläggningen blifvit så billig, att den gifver äfven en omedelbar vinst uti full ränta på det nedlagda kapitalet. Allt är ordnadt för det bantåg, som skall föra ett antal passagerare bort mot den 2!, mil härifrån belägna Långsbanshyttan, den i dag, den 3 September, en en minnesstod åt John Ericsson skall aftäckas. Kupterna bestå af malmvagnar, hvilkas utseende röjer att de varit flitigt i bruk. Bänkarne bestå af tvenne enkla bräder lagda öfver vagnen. En häst tager två vagnar på en gång; utan buller af hvisselpipor eller ringklockor, blott med ettl smackande med läpparne, sätter kusken tåget i gång. Skarpskyttemusikkåren intager första vagnen; der blåses ett glädtigt stycke till afsked åt Filipstad eller amen för lycklig resa. De glada passagerarne bilda nya eller förnya gamla bekantskaper. Den mindre beqvämligheten uppväger i rikt mått af det bästa lynne. Snart möter en väldig kälkbacke, det är ,Aborrbergets berömda lutande plan, med en stigning af 1 på 3 å 1 på 4. Huru skall man komma upp för denna stigning? Derom hafva våra ingeniörer dragit försorg. Hästarne spännas från vagnarne, och i denna fästes i stället en från bergets topp nedgående ståltrådslina. En tung malmvagn skickas ned och denna drager på samma gång upp passagerarna i en ganska frisk fart. Skulie linan brista, är man om sin hals, och de mera försigtige föredraga derföre att gå på egna ben uppför den branta stigen. Men hvarföre skulle linan: springa just nu? Den har ju hållit så många gånger förr. Och så gjorde den äfven nu. Allt gick förträffligt. Nya vagnar, förspända med nya hästar, väntade på höjden och så bar det åter af genom skogarne, förbi en och annan malmbrytning, ända tills man stannar vid Vinternäset, ett faktori på stranden af sjön Yngen, der hopar af Pehrsbergs malmer ligga väntande på vidare transport. Den jernväg man nu passerat an!ades för 13 år sedan. Ej under då, att dess fina räls, som burit så många millioner centner af malm, voro här och der nedplattade och utslitna. Men det var — förmenade en och annan — det dåliga engelska jernets fel. Hvarföre har man icko i dess ställe ,,uppmuntrat den svenska Industrien? Ja, hvarföre har man ej gjort detta, i sjelfva jernets bygd? — Svaret var enkelt: emedan det icke fanns några svenska skenor att tillgå; man hade, till och med, till följd ar vissa ogynnsamma omständigheter, måst taga engelska räls af sämre qvalitet.. Nu ondgöres man på dessa. Det synes vara en smula otacksamt mot dessa trogne tjenare, Man har, till följd af bristande tillgångar, nödgats skaffa sig en rock af sämre beskaffenhet, men också till billigare pris. Nu har denna rock, som skyddat sin ägare under månget oväder, blifvit utsliten; men ägaren har under tiden erhållit kraft att käpå sig ett bättre och starkare plagg. Ar det då icke obeskedligt, att ondgöras på den gamla rocken, som dock uppfyllt sin mission? Vid Vinternäset låg en liten ny ångbåt och väntade. Den förde en del af passagerarne öfver till den motsatta stranden: Pehrsbergs gruflält. Yngens vatten är klart såsom Vetterns; man ser botten på flera alnars djup, och inbillar sig skåda genom det blåa vattnets färgskiftande djup dolda skatter af rika malmer. Detta är dock icke endast inbillningDen känsliga magneten har angifvit den verkliga tillvaron af sådana skatter, och så har den djerfva tanken blifvit väckt, att sammanbinda Pehrsberget med F:stad förmedelst en 20,000 fot lång tunnel, hvars brytande skulle väsentligen ersättas genom de malmer, som man borde träfta under vägen. Den hufvudsakliga fördelen med denna anläggning ligger deri, att en större vattenkraft härmed bereddes åt Pebrsbergs många ,konster. Den djerfva planen framkallar helt visst UE Fes