Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1867, sida 1

JUDINNA N). Berättelse af Philipp Galen. —3 (Öfversättning af J. Philipsson.) — Jag ber er, tala! bönföll Jane. Har denna förfärliga tanke nu ej längre någon makt öfver er? Reinhold vände sig lugnt om till Jane, och hans ansigte uttryckte dervid en nästan till glädje gränsande tillfredsställelse. — Nej, sade han med hjertlig ton, egentligen har den nu ej mera någon makt öfver mig och jag fruktar den vida mindro än fordom. Förundra er ej deröfver, det har härutinnan gått mig på ett helt eget sätt. Sedan jag anförtrott Ernst Scbilling mitt tillstånd och mitt förhållande till er, kommer denna tanke mig icke på långt när så ofta i sinnet, och när den kommer, uppträder den mycket mildare och ofarligare. Detta är sannolikt äfven skälet, hvarför jag nu är i stånd att med full tillfredsställelse och gladare tillförsigt njuta de stunder, hvilka jag tillbringar i ert sällskap. oo Ack, den som äfven kunde göra det! suckade Jane, smärtsamt upprörd, och lät händerna åter matt nedsjunka. Jag — jag kan det ej — nej, nej! — Man lär det med tiden, dyra Jane, och ni skall äfven lära det. Men låt oss heldre afbryta ett så sorgligt ämne, som åtninstone gör er bedröfvad. Jag är — låt mig öppet säga det -— i dag helt förunderlig till mods? — Hur då? Får jag veta det? — Ja visst. Men ni frågar hur? Jag kan egentligen ej beskrifva det, eljest hade jag ej kallat det förunderligt. Säg mig: har ni någon gång i drömmen tyckt er flyga? — Ähja, men det är en obehaglig känsla, isynnerhet om man plötsligt störtar från himlen ned på jorden. — Det är sannt. Men om man i vakande, fullt medvetet tillstånd flyger, svingar sig upp i ljusare rymder, bort öfver tid och rum, och dervid ej störtar ned på jorden, utan fast) Se H.-T. n:o 212.