mer liksom verkligen uppstiger i bimlen, der allt är så lugnt, så fredligt, så ljust — det är en angenäm, tillochmed en hrrlig känsla — . — Har ni då i dag en sådan känsla? frågade Jane, på det högsta förvånad. . — Ja, Jane. Egentligen har jag redan haft den i flera dagar. Men i dag är den starkare än någonsin, och jag tycker mig ega vingar, som bära mig bort öfver länder och hat och med mig alla binder och bekymmer, som ännu för kort tid sedan omgåfvo mig och uppfyllde hela mitt bröst samt höllo mig tillbaka från mina önskningars mål. — Det är ju sällsamt! — Ja, så är det. 0, skulle ni väl vilja flyga med mig? — Hvarför icke? Om jag blott äfven hade vingar, såsom ni, men mig bar Försynen inga sådana skänkt — ack nej! — O, mina äro starka tillräckligt för att bära oss båda. Förlita er blott på min kraft — Jane, dyra Jane, kom! Hon betraktade honom kärleksfullt och blygt, likt en dufva, som vill smyga sig intill en annan dufva, men hon närmade sig honom ej en hårsmån. . — Jag förstår och begriper er ells icke i dag, sade hon, sedan hon återvunnit sin fattning. — , jag gör det ej heller sjelf; men det är ju just min förunderliga känsla — Här afbröts Reinhold oförmodadt. Lätta steg och frasandet af en klädning hördes på den lilla trappan, och ett ögonblick derefter syntes Bertha Schilling, som kom springande i andlös brådska och i början alls icke kunde tala. Reinhold hade genast sprungit upp från sin plats. Han anade ögonblickligen hvad som så hastigt ditfört hans värds dotter, Äfven Jane hade rest sig, men, ej upprörd af samma skäl som Reinhold, målade sig endast en ny förskräckelse på hennes bleknade anlete. — Bertha! utropade Reinhold. Hvad är det? Hvarför kommer ni så brådskande? Bertha sansade sig hastigt, då hon såg dem båda så bestörta stå framför sig, och ihågkom i rättan tid de förmaningar, fadren gifvit henne med på vägen. Hon gat Reinhold endast en snabb, hemlig vink med ögonen och sade derefter: —Det var väl att jag träffade er, herr professor. Min