Till Upsalasångarne. IIur mäktigt sången brusar Som manande till strid! Hur vänligt sen han susar Med qvällens stilla frid! Du underbara gåfva, Du onämnbara kraft! Hvem kunde värdigt lofva Den makt du städse haft? Se vilda djuren sämjas Vid blinde sångarns fot, Och af Arion tämjas De vreda vågors hot! Och väldig mur ses grusas Af hornens gälla klang, Och Valhalls gudar tjusas, Då Brages harpa sang. Hvad makt i dessa toner; IIvad eld i denna sång, Som tjusat millioner Och hejdat verldens gång! Du lefver än på jorden Och gifver eld och mod, Men skönast dock i norden — Der står din ärestod. Ja, höv du fordom bodde Bland gudar och bland män, Och evig ungdom trodde Man följa dig. — Och än Utur din källa tömma Vi kraft och mod och tröst, Och åta sången strömma Ur manligt fria bröst. Haf tack du sångarskara, Som drog åstad till strids! Din ära bergen svara; Kring pannan lagern sprids. I blida sångers fägring, I djertva sängers prakt Du visat, likt en hägring, Vår odlings gömda makt. Slå högre svenska hjerta Och blixtra öga, du! Ve den vårt land vill svö al Vi känna vapnet ju: Med kraft i våra sånger, Med eld uti vår barm Till seger tusen gånger Vi höja röst och arm. UHes.