menskliga lifvets beqväm!igheter, att ma: på morgonen fann dem — visserligen sängen och mellan lakanen, men — i ful uniform med rockar, stöflor och spor rar på! . . Detta torde vara tillräckliga bevis på den ,,civilisation Ryssland eger; — der torde knappast vara värd att utbredas någonstädes — ej en gång i ,,den sjuke mannens länder! Så långt Daily News tör denna gång I en följande nummer skildrar samma blad tillståndet på Krim, sådant det nu är, jemfördt med hvad det kunde vara och med hvad det varit. Tidningen yttrar derom: ,Halfön Krim, hvarifrån Fuad Pascha nyss återvändt, är för kejsardömet ganska mycket hvad ön Wight är för England. Den är beryktad för sitt milda klimat, sin bördighet och naturskönhet. Många delar af Krim likna de mest pittoreska trakter i Tyrolen. Ända intill de sednaste åren, då de tartariska familjerna emigrerade, förenande sig med den stora cirkassiska utvandringsströmmen, hvilken flyktade undan Rysslands dåliga styrelse till Bulgarien och Syrien, var Krims befolkning talrik, arbetsam, nykter och välmående. Jordbrukare och smärre ädlingar funnos, hvilkas förfäder århundraden tillbaka egt den jord deras ättlingar nu innehade. De hade en liflig och härdad hästrace och en värderik stam af nötkreatur. Det Krimska fåret var det finaste i verlden och utgjorde ett af de få ätbara ting, som vexlades såsom gåfvor mellan furstar. Frukterna, isynnerhet vindrufvorna, voro de deliciösaste i Ryssland. Krims blomster blommade under hela vintern, och det var behagligt att vid en frukost i Livadia eller Yalta, på Nyårsdagen, sitta vid det öppna fönstret och inandas doftet af rosor och vildblommor. Krim är i sanning ett land att beundra och — beklaga. Sebastopol förblifver ännu samma ruin, som då de allierade Vestmakternas sista transportfartyg lemnade dess hamn. Det är kanske den mest slående och mest melankoliska minnesvård i Europa af ett krigs ödeläggelser. Änskönt Sebastopol erkändes af sjömän att äga en af de säkraste naturliga hamnar i verlden, så har intet försök blifvit pjordt att tillgodogöra densamma. Gata upp och gata ned ser man nu blott mvrar utan tak, svarta af branden, lutande till fall öfver de öde gatorna. En tysk vördshusvärd, en Yankeespekulant och en gmerikansk vägvisare, som lefva på byte af resande — se der all industri på platsen; men icke kan man få en snygg vagn eller ens en god packhåst. — Längre bort på kusten, nästan inom utsigten från Czarens palats vid Livadia, ligger den förtjusande Jilla sjöstaden Yalta. Det är den enda saltvattens-badorten i Ryssland, njutande af ett sundt och behagligt klimat. Nu är den en af de mest föriallna och sjunkna platser man kan föreställa sig. Der finnas hvarken stenlagda gator, vattenafledning eller gas, ingen offentlig promenad, ingen musik, inga lustjakter, inga förströelser af något slag, ej ens nåson polis till skydd för lif och egendom. Der innes — det är sarnt — ett hote!!, och det håles af en general. (Det syaes underligt att en i general håller hotell, men generaler göra hvadsomhelst i Ryssland). Utom detta generalens hoell finnes i Yalta ingenting annat ön ett postcontor, hvarest brefven varligtvis förkomma eller myändas på annat sätt, samt en eller två tartaiska vägvisare. Ruinerna af Sebastopol och den vackra byn Yalta äro allt hvad den ryska styrelsen lemnat Ivar, som är värdt att taga kännedom om, på en if de mest tjusande kuster man kan föreställa ig, med Schveiz scenerier och södra Italiens dimat. Ryssland har ej blott icke gjort något ytt; det har förstört allt hvad torkarne lemnat. Man låter tartarernas intressanta minnesmärken alla i ruiner; en härdad och nykter befolkning ar blifvit bortdrifven, och der, hvarest Katharina I emottog en trädgård — visserligen vild, men acker och fruktbar — har hennes efterträdare jort en ödemark.