Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1867, sida 3

liggjorda med en statistisk centralbyrå, som håller efter vederbörande att föra ordentliga kyrkoLöcker. Men med all skyldig respekt för dessa öcker, äro de dock ej annat än papper, ett förgängligt ting, som kan förmultna och förstöras. Derför, för att åt denna bergslag vindicera äran af att vara John Ericssons fädelsebygd, restes den minnessten, vi nyss sett aftäckas. Det är en bit kyrkobok, af 18 fots höjd, bruten ur helleberget! Det är ett prestbetyg, hugget i äkta vermländsk granit. Det är en dopattest af omkring 800 centrers vigt. Mina herrar! Man skall ej taga John Ericsson ifrån oss! — Efter att hafva verkat så mycket, eger man ej rätt att förvåna sig öfver, om John Ericsson, vid 64 års ålder, sökte hvila, för att njuta af sitt arbetes frukter. Och han kunde hvila beqvämt på en bädd af skurna lagrar, med sin rättvist vunna ära såsom sängtäcke. Det vore en afundsvärd hvilobädd. Mången, som ej gjort en tusendel af hvad han gjort, anser sig böra visa verlden, att hans storverk tröttat honom, och slår sig till maklig hvila. Så ej med John Ericsson! Hans arbetskraft är ännu otröttad och hans arbetshåg upphör först med hans lif! Och rastlöst, oaflåtet arbetar han till gagn för menskligheten, till nytta och ära för sitt fosterland och sin fosterbygd. Och ehuru han i många år varit skild från fosterlandet, ehuru verldshafvet skiljer oss från honom, fortfar dock detta fosterland att vara honom lika kärt, och han har visat sig vara en lika varm och stor fosterlandevän som han är verldsmedborgare. Ilan har ej glömt fosterlandet — fosterlandet skall aldrig glömma honom. Jag beder eder töma en skål, den djupa beundrans och den varmaste tillgifvenhetens skål för John Ericsson och för honom ropa ett nordiskt kraftfullt lefve! Lefve John Ericsson!!