— — ——— Åstäckningen af minnesstoden åt John kricsson. Den af Ilandelstidningen beskrijaa sestligheten vid aftäckandet af minnesmärket för John Ericsson v.d Längbanshyttan har äfven utgjort ämne tör en utförlig redogörelse af en brefskiifvare till Dagligt Allehanda. Vi komplettera vår berättelse genom att hiratur återgifra det lyckade tal, som hölls af b d:r Pallin vid sestmiddagen i Långbanshytans skolsal. Det lydde sålunda: I vikingabragder, i blodiga värf, Var fordom den nordiske ynglingen djerf, I härnad till främmande länder han drog, Vann segrar och ära — och byten han tog. — Nu kämpas den stora, den heliga strid För ljus och för sanning, för frihet och frid, Och främst uti hvimlande stridernas dån Står Vermelands starke och modige son. Så sjöng jag för ett fjerdedels sekel sedan, vid den stolta, den glädjande tanken, att just de främste, att härförerac i ljusets strid inom vårt fosterland voro söner af min fosterbygd, af det he-eliga Vermland; dessa voro ljusets härförare, tvillingsstjernan å den svenska ärans himmel — Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnr. Så tänker jag ock i dag, då John Ericsson framstår för min Bjäls öga: John Ericsson, hvars namn med beundran och kärlek nämnes af en verld. — Vi hatva nyss hört en vårdig skildring af honom, så att litet eller intet är att tillägga. Derför blott några få ord här: John Ericsson, sellets man, föddes i den ringa hydda vi sågo derborta. Barnets första blickar träffade denna djupblåa sjö, derna Flara, brusande elf, denna allvarliga djupa skog, dessa vådida, malmdigra Irippor. Hör, i derna rent nordiska natur, skapades ock derna kärnfriska, stolta, lifliga och ändock a varliga, jernfasta karekter, utan hvilken Jo! Ericsson ej blifvit hvad han är. Tidigt lemnade John Ericsson fosterbygden — och snart äfven fosterlandet. — Stugan blef honom för trång. För utvecklingen af ha-s idfer, för dessas realiserande fordrades en vidsträcktare verksamhetssfer än hvad Sverge kunde erbjuda. Han trodde sig finna sin plats i England; men detta lends nationella fåfönga semt den blandning af krämare-och aristokratanda, som der herrskade, — eller kanske rättare en viss försyn, — dref John Ericsson bore öfver hafvet, till frihetens land, till arbetets land, till verldens största och mäktigaste republik, till Amerika. Han egde just de egenskaper, hvilka der fordrades: Varm religiositet, snille och kunskaper samt det, som utgör dessas resultat: den sedliga handlingens obetvingliga energi. John Erlesson hade här — genom flera stora uppfirningar — vannit nama såsom ett af verldens största mekaniska srällen, då det stora amerikanska kriget utbröt, detta hrig, som sramkallades hufvudsakligen af den slående enomalien af slafveri i en republik, i en frihetens mönsterstat. Kriget antog utomordentga dimensioner, utomordentlig styrka, utomordentlig energi å båda sidorna. Redan jublade slafpartiet, efter flera vunna segrer, unionen hotade att brista; det knakade i fogningarna. Då framträdde en ny Kämpe i striden: Det var Jobn Ericssons största snilleverk, Monitorn! Kanondundret vid Hampton Road, monitoråskan der var en musik som dög! Det var en grafsång för slafveriet, mörkret, despotismen, förtrycket, men en herrlig segersång för frihetens och sjusets vänner. Och denna sång hördes ej blott öfver den amerikanska unionen, den ljöd, me underbar klarhet, öfver hafvet, till Europa, till Sverge, till Vermland, till denna vår aflägsna bergsbygd. — O! hura den hånförde, väå-mde och fröjdade våra hjertan! Såsom tinnörande Joha Ericssons fosterbygd, tyckte vi oss vara delegare i hans segrar, bangs öra! Jag vill minnas, att i det gamla Grekland 7 städer täflade om äran af att vara Homers födelseort. — Långt flera af Sverges landskaper skulle önska sig vara John Ericssons födelseort, skulle vilja börda ifrån oss den äran. — Men se inte så allvarsamma ut, mina herrar! Men skall ej kunna rycka honom ifrån oss. Hos de gamla kerna kunde en sådan strid, en sådan tvist uppstå lättare än i Sverge, ty sådant kulturfolc de