Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1867, sida 2

— —— — röst, som om jag ämnade förkunna för er himlens instörtande. Ack nej, det kan och vill jag ej. Men jag skulle vilja tala med er om en annan menniska, en menniska, hvilken måhända brutit och tängslat er så, som pi åtminstone sjelf tror er vara. Jane vände ovilkorligen och med öfverraskning ansigtet mot honom, och han såg derpå utpräglad den oändliga smärta, som hon hittills inneslutit i sitt hjerta. Denna anblick bragte honom dock ej från hans föresats: han måste ju tala vidare, om han ville komma till målet. — Hvilken menniska menar ni? frågade hon ljudlöst. — Jag menar naturligtvis er far. Ö, förskräcks ej, dyra Jane, ni har ingen orsak dertill. Hvarför skulle ni också ej kunna tala helt lugnt om er far? — Räck mig er hand — såder ja — torka nu era tårar och hör hvad jag har att säga er. Jag vill nu genast komma till hufvudsaken. Skulle det alls icke finnas någon möjlighet att förmå honom — jag menar er far — att försona sig med er? Jane hade hastigt aftorkat sina tårar och betraktade nu Reinhold med en förvånad och frågande blick. — Och hvarför det? frågade hon. Hvad skulle det hjelpa oss — mig, ville jag säga? — Säg ni gerna oss, ty just oss skulle det till slut kunna hjelpa ganska mycket. Ty om er far måhända vore böjd att förvandla denå förbannelse, som han helt säkert i en längesedan ångrad öfverilning uttalat öfver er, i välsignelse, då skulle han kanske vilja utsträcka denna välsignelse — äfven på mig — — Nej, nej! afbröt honom Jane med ett uttryck af orubblig visshet. O, ni känner ej min far. — Jag känner honom visserligen icke, men ett är dock säkert, nemligen att er far blott är en menniska och liksom alla underkastad verldens omdöme och andra menniskors inverkan. Om nu någon annan, till exempel jag, trädde inför denne er far och — — Tyst! afbröt hon honom nästan häftigt och lade sin hand med eftertryck på hans arm. Ni uttalar der något omöjligt, och just deraf ser jag, att ni ej känner min far. — Nej, nej; jag känner honom ej, ni har rätt, men, Jane — och uppskatta detta ej alltför ringa, om det än låter högmodigt och såsom ett slags förmätenhet — men jag känner —