Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1867, sida 2

JUDINNAN) Berättelse af Philipp Galen, (Öfversättning af J. Plulipsson.) — Ni kan måhända ändå skänka mig något mera, sade han; åtminstone lofvar en inre röst, på hvilken jag tror mig kunna våga att lita, detta. Menniskorna äro i detta afseende understundom kortsynta och veta ofta ej, hvad de kunna skänka hvarandra. För det första derför, att de ej riktigt känna sina personliga egenskaper och gåfvor samt alltför ringa uppskatta sin egen förmåga, och för det andra emedan de ej veta huru och hvarmed de äro i stånd att lyckliggöra andra. Hvad er beträffar, Jane, så är ni i besittning af vida större egenskaper och värderikare gåfvor än många andra af ert kön, och hvad mig angår — men hvad fattas er? Jag har väl ej sårat er? Jane hade synbarligen blifvit orolig och sökt efter sin schal, hvilken hon tycktes hafva glömt. Då hon ej fann den, vände hon sig helt och hållet ifrån sin granne, för att ej visa sitt af tårar öfverströmmade ansigte. — Tala vidare! sade hon sakta och med möda återhållande en hörbar snyftning. — O, hur kan jag det, då jag måhända väljer ord, som ej behaga er? Ty jag är ännu ej på långt när färdig med mina förklaringar, och jag fruktar verkligen att ytterligare göra er ondt. — Tala, upprepade hon med ifver, vi gör mig ej ondt; det är fastmer jag sjelf, som gör mig ondt, i det jag blott alltför djupt känner och Nder af att jag — kan skänka er vida mindre än måhända — en annan kunde skänka er, hvilken ej är så fängslad och bruten, som jag. Men fortfar nu — välj samma eller ett annat ämne — ni ser, att jag — är beredd på allt. — Ni säger detder, svarade Reinhold med sin mjukaste ) Se IL-T. n:o 210.