Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1867, sida 2

ej gissa det och han fick ej heller tid att fundera derhå; hans glädje att åter ega henne, att åter se hennes ögon stråla och att veta, det de ej mera länge skulle blicka sorgset, utan snart le i sin naturliga oskuld, denna glädje var alltför stor, alltför mäktig inom honom, och sålunda smålog han sjelf med sin gamla hjertlighet och skyndade med större liflighet henne till mötes. De hunno hvarandra snart, och Reinhold märkte på ögonblicket, att Jane var något orolig och betraktade honom med forskande blickar, hvilka redan uttalade den fråga, som hennes läppar genast upprepade. — God morgon, herr professor, sade hon något brådskande, i det hon räckte honom handen; altså återser jag er ändtligen! Ni ville ju ännu i går afton göra mig ett litet besök, men jag väntade er förgäfves. Säg mig, hvad har ni förehast för vigtiga affirer? Margaretha, som besökte mig en liten stund, var så hemlighetsfull och ordkarg, att jag blef riktigt ängslig. Reinhold, förtjust öfver denna ifver och detta deltagande, smålog sakta. — Kom, sade han, läggande Janes arm i sin, och låt oss uppsöka vår gamla favoritplats under poppeln, såvida ni ej är besvärad af morgonluften eller skulle ha valt någon annan plats. ! — Ahnej, jag går gerna dit. Det är ju varmt och lugnt. Låt mig blott hemta min schal och mitt arbete — ni vet ju, att jag ej kan sitta alldeles sysslolös. Hon skyndade mycket hastigare än vanligt att hemta beggedera, och snart anträdde båda sin vandring till poppeln. Framkomna till den lilla platån, togo de plats bredvid hvarandra på den smala bänken, och efter ett kort samtal om det vackra sceneriet framför dem, sade Jane hastigt, sedan hon en stund uppmärksamt betraktat Reinhold: — IIxad fattas er? Ni ser så besynnerligt upprörd ut. Jag ser det, ja jag känner det, och det desto mera, som ni tyckes pålägga er ctt tvång. Jag ber er, min vän, lugna mig — tala med mig såsom förr, annars blir jag verkligen orolig. Reinhold tog det fina broderiet ur hennes händer och fasthöll derefter den ena af dem, hvilket hon i dag lugnt lät ske några ögonblick.