Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1867, sida 2

JUDINNA N9?. Berättelse af Philipp Galen, (Öfversättnivg af J. Plulipsson.) ATTONDn KAPITLET. En natt sådan som den nu följande hade Reinhold Strahl innu ej tillbragt under sin högsinte värds tak. Skola vi söka skildra den lycka, som fyllde hans bröst, eller de tjusande lrömmar, hvilka med leende framtidsbilder kringsväfvade hans jäl? Nej, vi vilja det ej; de skildra sig sjelfva, ty det var en nensklig lycka, som enhvar känslig menniska kan känna med wonom, och det var drömmar, sådana många af oss redan på samma sätt torde ha drömt. Reinhold var tidigt uppe den följande morgonen, och den strålande uppgående solen lofvade honom en skön, herrlig höstlag. Då den timma var inne, på hvilken han brukade besöka Jane, anträdde han, ånyo med klappande hjerta, sin korta vandring. Ehuru han sökte beherrska sig, på det Jane ej i örtid måtte få veta mera än som var henne nyttigt, strålade lock, honom sjelf ovetande, hans ansigte af en glad lifsvärme, lå han närmade sig hennes boning, och redan i hans hållning och miner visade sig de omisskänneliga tecknen af en djup wonom genomströmmande rörelse, då han hvarje ögonblick cunde vänta att träda inför henne. Plötsligt stannade Reinhold, och hans hjerta började Idappa innu högre än förut. Han hade knappt fått sigte på det lilla taketet, som skiljde Janes trädgård från parken, innan han åg henne sjelf komma sig till mötes. O, hvilken lycka gowombäfvade honom ej dervid! Ja, hon kom med något snabvare steg än vanligt emot honom och höjde redan på afstånd in hand till hälsning, utan att, såsom förr, fördröja sina röelser då hon såg honom komma. IIxad hade detta att betyda? Han kunde med bästa vilja ) Se II-T. n:o 209.