Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1867, sida 2

oss! Ty af sin nåstas kärlek kan menniskan aldrig få nog och vi behöfva den på vår lefnadsväg. Var således lugn, min vän! Ännu äro ej alla hinder besegrade, och ni får ej jubla för tidigt, om ni ock i tysthet må vara nöjd; ty mellan den nöd, som Simon Marcus föreställer sig i afseende på min far, och den verkliga nöd, i hvilken hans dotter befinner sig i afseende på den gamle juden och er, är ett stort afstånd, och ehuru jag tilltror min gamle far mycket, vet jag dock sannerligen ej hur han skall kunna böja den andres hårda sinne och förmå honom att förverkliga hans afsigt. Reinholds ansigte uppklarnade plötsligt. — Nu blir mn till slut bekymrad! sade han. Men deremot känner måhända jag ett medel. Hvad er far ej förmår, skall Jane förmå, ty jag skulle bedraga mig mycket, om naturen ej skulle taga ut sin rätt hos denne hårde far. Den långa skiljsmessan från hans dotter, hans eget samvete måste redan hafva stämt honom mensklig, och när han då får so Jane, denna oskyldiga dufva, den sårade hinden med det klagande ögat, då — då skall han ej mera vara den jernhårde, fanatiske, oböjlige juden, då skall han vara en menniska sådan som vi alla äro, då våra kära stå omkring oss och bedja att i stället för förbannelsen få emottaga den välsignelse, som Gud isynnerhet nedlagt i föräldrarnes hjertan för deras barn. Ernet Schilling hade stannat orörlig framför den så entusiastiskt talande och med öppna öron lyssnat till hvarje hans ord. Nu nickade han småleende, gick emot honom och fattade begge hans händer. — Ni har rätt, sade han med en glad blick, så skall, så måste detbli. Och med denna tro vilja vi bege oss till hvila, och i morgon — i morgon kan ni glad möta er hind med det klagande ögat och på det sätt, som synes er lämpligt, förbereda henne på det, som förestår henne och oss alla. Säg henne således hvad ni finner ändamålsenligt; jag skall gentemot henne vara stum och endast glädja mig då jag ser, att — ni båda ären lyckliga, (Forts.)