tresse. Hvad då skedde, är f moderation i påkomm af dem. De tvenne i! 3 samtal igt hafva den . som nyhetslagt detsamma. Redan långt före mötet i Salzburg hade de begg. facto gilvit bevis på det fredl som leder deras regeringar. Då de sammanträffade, Runde de der icke inlåta sig på någon annan å i samma riktning som hittills. t utvexlade igar inållet at de samtal, som blifvit da angående de allmänna europeiska förhållIandena. Det är eå långt ifrån att mötet i Salzburg kan väcka bekymmer och oro, att man tverti denna sammanlomst mås en ny borgen för fredens upprätthållande. Jag har ansett det för nödvändigt att meddela Er min mening om yttranden i offentliga tidningar, som gått ut på att utsprida en motsatt uppfattning. De här omställda betraktelsörna kunna tjena Er till v att vår kall unvägledning, der det gäller att beriktiga oriktiga åsigtert. Någon tid före mötet i Salzburg inne— —— höll ,,Journal des debats flera korresponö denser från Wien om ändamålet med detta möte, och dessa skrifvelser väckte då stort uppseende, dels emedan de gingo i en helt annan riktning än de officiösa tidngarnes försäkringar om mötets helt och höllet privata karakter, och dels äfven emedan de röjde en kännedom om förhållandena, som vittnade om mycket väl underrättade källor. Några tidningar påstodo till och med att Journal des debats erhållit sina underrättelser från österrikiska pressbyrån. Samma tidning meddelar nu en öfversigt öfver innehållet af de korrespondenser, som intill den 29 Augusti mottagits från Wien angående resultatet af kejsarmötet, och hänvisar till sina förra yttranden för att fästa uppmärksamheten på, att de sistnämnda harmoniera med nu inträffade meddelanden. Först vidröres kejsar Napoleons personliga angelägenhet — kondolenshbes ledning af exkejsar Maximilians död. Franske kejsaren — heter det — lade sitt deltagande i dagen på ett så älskvärdt sätt och med så mycken hjertlighet, att kejsar Frans Josef, kejsarinnan Elisabeth och hela den österrikiska kejsarfamiljen blifvit djupt rörda och gripna af tacksamhet. Dessa ömsesidiga känslor gafvo prägel åt hela mötet, som var utomordentligt vänskapligt och förtroligt. Man kunde påstå, att det endast var medlemmarne af en familj, som träffats af en gemensam olycka och som nu kände behof af ömsesidig tröst och att styrka hvarandra genom utbyte af de lifligaste bevis om ömsesidig kärlek. Derefter öfvergår berättelsen till den pekitiska frågen. I Salvburg — heter det — funnos helt bjertan, öfverväldigade af smärta, och tå fyllda ögon, men der fannos åfven statsmän, som åtagit sig ett stort och ansvarsfullt värf, och som voro redo att på ett värdigt sätt lösa sin uppgift. Det var lätt att förutse, det de tvenne kejsarne icke skulle skiljas åt utan att tillsammans hafva diskuterat de svarta punkter, som förmörkade horisonten, lyckans skiften och de medel, som borde väljas för att åter få lyckan på sin sida. Våra korrespondenter tro sig veta, att de tvenne kejsarne uttalade sig för hvarandra och utbytte ina tankar om alla politiska frågor, som stå på dagordningen, samt att man kom till det erkännande, att Frankrikes och Österrikes intressen äro identiska samt att begge kabinctten borde förena sig för ? tillsammans framställa sina åsigter, älvensom att skafia dessa åsigter erkännande genom att föra samma språk och använda samma medel. Man måste naturligtvis icke allenast taga Europas fakuska ställning i betraktande, sådan den blifvit genom förlidet års händelser, utan äfven de möjliga eventualiteter och förvecklingar, som kunde uppstå deraf, och gentemot hvilka Frankrike och Österrike icke kunde hålla sig likgiltiga, så framt icke ville finna sig vid ett nedsättande or sitt rättmätiga anscende och sin rättighet till medverkan i allt, som rörer Huropas internationella törhållanden. ,Journal des debats konstaterar derefter — ständigt hållande sig till sina korrespondenser från Wien — att den fullständiga enighet, som rådde i begge kabinettens åsigter, gjorde det öfverflödigt att underteckna något dokument eller assluta någon traktat. Ingen handling blef undertecknad, men den fokomligaste enighet me och framdeles har en borgen i intresbenas identitet, i de tvenne suveränernas gemensamma uppfattning och det hedersord, som de g fyit hvarandra. Till slutet heter det: , Frankrike och Österrike, intagna af samma önskan om fredens upprätthållande, skola häfdt traktaternas fullständiga och ärliga genomförande. Det är derföre icke tillräcktgt att de i och för ket med ansig sjelfva utföra traktaterna med samvetsgranhet; de skola tillika vaka deröfver, att de andra makterna uppfylla sina förpligtelser, och de skola icke tåla någon kränkning af traktaterna, från hvilken sida den än måtte komma. Som ett brott mot traktaterna skall anses, om någon icke uppfyller de af honom sjelf underskrifna förpligtelserna, eller AA BB ER sn —