Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1867, sida 3

: Blandade ämnen. Invalidernas Hotell i Paris har, enligt en berättelse i La PresseX, en ständig befolkning at omkring 1,900 pensionerade militärer, af hvilka ft. n. flertalet tillhör den förra kejsarstaden. Antalet af Napoleon den förstes för ögonblicket i hotellet befintliga vapenbröder är omkring 966. Af dessa äre öfver 150 amptterade, några blinda. Der finnes en, som mistat båda sina armar och som rätt behändigt hjelper sig med tvenne krokar, hvilka äro insatta i armstumparne, i stället för händer. Tusen hafva S:t Ilelena-medaljen. sextio det andra kejsardömets militärmedalj och omkring tvåhundra hederslegionen, hvaribland många under det andra kejsardömet erhållit denna belöning för bedrifter, som de utfört under det första. Bland de äldre invaliderna siunas trettio, hvilkas tjenstetid förskrifver sig från den första republiken. Bland andra finnes en, hvilken tjenade som matros år 1793 ombord på Scipion och varit pensionär i hotellet sedan 1806; han sprang i luften med fartyget och fick båda benen amputerade. Ilan är omkring 92 år gammal. En annan, frivillig år 1792 vid 12 års ålder. har stått under fanorna ända till slutet af det första kejsardömets krig; då han inkom i hotellet, hade han 33 års tjenstetid i 16 fälttåg. Flere ha varit med vid Marengo, öfver 100 vid Ulm, och Austerlitz; blott 20 ha varit i Preussen och Polen 1806—7. De qrarlefvande från Waterloo äro proportionsvis temligen talrika, men man rälmnar blott sex eller sju soldater, som deltagit i ryska fälttåget 1812 och undgått det förhärjande ätertågets fasor. Europeiska Kannibaler. Ett nyligen utkommet arbete af den franske fregattchefen Bouyer med titeln ,,La Guyane francaise innehåller fäktiska upplsningar om den kanmbalism, som eger rum bland de från de franska strafrkolonierna i Guyana rymda förbrytare, skildrade så i detalj, att den vildaste romänskrifvares fantasi ej skulle kunna uppfinna något fasansfullare. Rymlingarne taga sin tillflykt in i skogarne, hvilka hvimla af ormar, jättestora skorpioner andra giftiga djur; och der det är dem omöjligt att finna tillråckliga medel att uppehålla lifvet. I de flesta fall återvända de och underkasta sig heldre det straft af 50 piskslag, som väntar dem för rymningen, än hungersdöden; men icke sällan drifva svält ocli förtvistan dem till att lifnära sig genom att mörda sina kamrater ocii förtära dem. Bouyer försäkrar, att dessa soll ef kannibalism år efter år förekomma oftare än man skulle tro och att endast ett fåtal blir upptäckt och bestraffadt. Han anför ett per fådana, som måste väcka den största afsky och förfäran. — I det ena af dessa fall befann sig ett lag af sju förrymda fångar tillsammans i skogen. En åttonde kamrat var spårlöst försvunnen, och en af dem, Vivien, tillhviskade en annan, Ferrens, att han misstänkte, det den saknade blitvit mördad och att en föregifven hind, som tjenat dem till måltid, var han. En tredje; Gallocs, kom och bekräftade denna misstanke på det rysligaste sätt. Ilan hade sökt efter landsköldpaddor och; gömd i skogen, blifvit vittne till, att tre af rymilngarne, Log. Sittien och Ustienne, öfvertavit och mördat en sjerde Benoit, och att den ene af dem, som varit sla tare t1 profession, der på sönderstyckat den mö dade. Strart derefter kommo mördarne, berättade, att de varit lyckliga nog uppjaga ett villebråd, och de tre andre deltogo sedan med dem i den förförliga måltiden, hvarunder deras blickar och hänsyftningar beredde Vivien, Perroz och (allocs på, hvilket öde, som väntade äfven dem. Det blef emellertid en af de tre mördarne sjelf, Logd. som kom att bita i gräset, i det han blef ihjelslagen af sin stallbroder Estienne med biträde at en arnan förrymd brottsling, Robin. Emellerl tid hade ett nytt lag af förbrytare, sex till antalet, rymt från kolonien, och bland dessa besann sig koloniens skarprättare, Raissögnier, en jättestor karl med en fast, modig och oböjlig karakter, ett sidostycke till kannibalen Estienne, som var lika herkuliskt byggd, men med ett äkta tigerhufvud på sin jättekropp. Estienne och sökte genast få MRaissögnier i förbund med sig, men derne tiibakavisade dem med afsky, och de svuro honom nu döden. De öfver föllo honom, biträdda af Robin, medan han sof; de grepo honom om halsen, slogo honom med knölpåkar i hufvudet och på bröstet samt knäckte hans ena arm. Rvsande upp ur sömnen, gör jätten öfvermenskliga ansträngningar. Ilan sliter sig lös och slår ifrän sig hela den honom omgifvande truppen af mördare. Med hål i strupen, sönderkrossadt bröst amad arm, mörbultad öfver hela kroppen, det honom att fly, så att han helt och hållet försvinner för sina förföljare, trots det blodspår, som följer honom på flykten; han hade i farten trampat miste och neafollit i en klyfta, som dolde honom för mördarne. Då han återkom till sans, hade han intet annat medel att stanna blodet med, än att betäcka sina sår med lera. Han släpade sig ned till en flod, der händelsen 1 kom honom till hjelp, i det en storm ditkastat l en flotte af trästammar, på hvilken han åter nådde . straffkolonien. Här berättade han de sasausfulla gerningar de försymde fängarne utöfyade, och ; tack vare en indians sintlighet och mod, uppspårade man mördarne och fångade dem. Processen mot kannibalerna varade endast kort; Estienne, Sitien och Robin blefvo alla tre dömda till döden och afrättades på straskkolonien Sainte Marie, ej långt från skådeplatsen för deras brott. Raisstgnier blef återställd, och piskstraffet ette skänktes honom på grund af hans vägran att ingå på kannibalernas förslag och det hjeltemod, han isat i sitt försvar mot dem.