Gotebefsgs OCh Dobhetsläåns sparbank i br C. P. Blombergs hos vid störa Salutorget halles öppen alla helgiria Lördagar från kl. 8—1 fm och 4—6 e. m. samt öfrige helgfria dagar från kl. 10 —1 och 4—6. Museum hålles öppet från kl. 10—1 3 samt kl. 4—6 e. m. — Läsrummet hålles öppet från kl. 10 f. m. till 1210 e. m. i Musei bibliotek hålles öppet från kl. 12—1 middagen. Svantevits dotter, folkskådespel i 5 akter med sånger, hörer och melodramer efter M. B. Bruns danska original, bearbetadt af Fr. Berndtson: Musiken komponcrall af A. Meissner: Det finns ett slags dramatiska produkiter, som lifligt anslå den stora massan, sicke genom något egentligt dramatiskt konstvärde utan genom ett Populärt, ofta nationelt innehåll, och effektfulla scener. Dessa produkter äro de så kallade ssolkskådespelen, och till dem hörer det stycke, som under titel ,,Svantevits dotter blifvit uppfördt å härvarande teater förliden Onsdag och i går afton: Den tanke; som ligger till grund för detta stycke, och hvilken författaren rätt lyckligt genomfört, är att visa huru en rikt begåfvad, lidelsefull qvinna, som uppväxt i otämjd frihet och under inflytelsen af en orubbad öfvertro, måste sluta, Rhitra är denna tanke personifierad. Hon här uppväxt likt en vild, herrlig blomma i skogen, hon beherrskas af den tanken att hon, såsom den vendiske guden Svantevits dotter, är kallad till något stort, hon är ännu ren, och för att bereda sig och sin moder ett skydd i deras osäkra ställning, förtrollar hon de unga trälarne genom blickar och löften, som dock ej blifvit uppfyllda. Detta visar sig tydligt, då de unga männen först taga hennes försvar och sedan förebrå henne att hon gäckat dem, då hon lemnar dem för att följa konungen. Detta steg motiveras uttryckligen af hennes vaknande kärlek till riddar Strange och är fullt konseqvent med hennes otämjda srihet och föreställning om den storhet, hvilken är henne tillämnad såsom gudens dotter. Hon står nu på skiljovägen mellan det goda och onda, och först nu faller hon, och då hon yppar sin kärlek till Strange, ser hon den med förakt tillbakavisad af honom. Kärleken förbytes nu till hat; hon hämnas, och ärelystnaden blir hennes förherrskande passion samt hennes svage, kunglige älskare det medel hon begagnar, för att nå sina högt sträfvande syften. Hennes straff och slut äro fullt estetiskt berättigade. Man får således ingalunda betrakta Rhitra som en Messalina, en förkroppsligad sinnlighet, utan som en olycklig, åt sig sjelf öfverlemnad, lidelsefull qvinna, som ända till slutet slites mellan det goda och onda. Man påminne sig blott sista scenen mellan henne och modern, för att finna denna uppfattning bekrättad. Denna bizarra Rhitra är således styckets hufvudperson och den princip, som genomgår det hela, hvarigenom detta folkskådespel får en dramatisk enhet, som dylika produkter ofta sakna. En mängd scener äro af stor effekt och erbjuda verkligen tragiska momenter; till exempel den ypperliga scen, då narren sjunger sin visa, scenen mellan Rhitra och Strange m. fl. Bland karaktärerna sätta vi dock obetingadt narren Dumbes främst; den är synnerligen väl genomförd, och genom det ystra löjet framskimrar alltjemt den sorgbundenhet, som utgör humorns rot. De vexlande, motiverade scenerna, den dramatiska enhet, som genomgår det hela och som alltjemnt underhåller intresset, göra således detta stycke ganska sevärdt. Man skulle dock kunna anmärka att författaren, vid Rhitras första uppträdande i första akten, ej tillräckligt skarpt framhållit hennes i sjelfva verket oskuldsfulla förhållande till sin omgifning. Detta föraneder lätt en skef uppfattning af hennes karakter. Fru Zaa återgaf titelrollen med sann ippfattning och en dramatisk kraft, som vid flera tillfällen Tyckte åskådaren ned sig. Dock borde denna begåfvade skådespelerska kunna förmildra den brist, om vi ofvan antydt hos försattaren i stycets första akt. Lifliga applåder belönade wennes spel vid flera tillfällen, och hon nropades efter styckets slut. Herr Pousette var en ståtlig konung Erik, ch äfven herr Gustafsson, såsom narren )umbe, förtjenar allt erkännande,